Idag är det internationella kvinnodagen. Jag tänker på när jag var en präst som fantiserade om att visa kuken inför min församling.

Min teaterlärare Janne gav mig rollen som en utmaning. Det var sista terminen på estetgymnasiet och hög tid för mig att blomma ut. Han såg nog att den där prästjäveln liknade mig. Jag var stel och osäker på scen. From, välartikulerad och absolut inte sexuell.

– Vi tar den en gång till, sa Janne.

Med lindade bröst och styv krage läste jag prästens roll. Jag vet inte hur många gånger vi gick igenom hans monolog.

– Var inte rädd för att leva ut!

Svetten rann under min mörka klädnad. Jag hade ingen kuk att blotta, så om jag skulle agera ut en sexuell frustration skulle det bli tvunget att bli min egen. Det vågade inte jag. Senare fick jag en annan (manlig) teaterlärare som sa: ”Det är viktigt att tjejer får prova att spela både madonnan och horan”. Madonnan Agnes Burman fokuserade alldeles för mycket på att verka trovärdig som sig själv. Det blev ingen skådespelare av mig.

Jag tror det är viktigt att vi blir medvetna om de roller vi spelar till vardags. Trivs du i din roll? Eller känner du dig obekväm, på samma sätt som jag gjorde när jag spelade präst?

Mycket beror på dina förutsättningar. Om du som jag är vit och heterosexuell, bor i Sverige och är född i en frisk kropp som känns rätt för dig erbjuds du genast en huvudroll i pjäsen ”Patriarkatet”:

  • Den vita mannen = den naturliga ledaren. Tar mycket plats och står gärna i centrum. Avslappnad, självsäker och logisk. Stark. Låter inte känslor fördunkla sitt omdöme.
  • Den vita kvinnan = den naturliga sidekicken. Stöttar, lyssnar och ger uppbackning. Omvårdande figur som tycker det viktigast är att andra mår bra. Irrationell och känslostyrd.

Kan du inte spela någon av ovanstående två finns ”alla andra”, ett gäng biroller i olika färger och former. Tyvärr innebär dessa mindre tid i rampljuset och färre repliker.

Har man en huvudroll som man trivs med är det lätt att rynka på näsan åt internationella kvinnodagen. Jag börjar bli trött på allt tjat om feminism. Det känns som att det har gått för långt. Om du tänker så förstår jag dig. När man trivs i sin roll, passar i scenkläderna och kan alla repliker är det nämligen lätt att spela teater. Patriarkatet gynnar dig, du får stående ovationer och märker inte av något förtryck. Då är det lätt att glömma bort de som inte trivs. Mannen som spelar macho för att dölja sin sårbarhet. Kvinnan som förminskas när hon agerar ut sin ilska. Personen som varken vill spela man eller kvinna och blir utfryst. ”Patriarkatet” ställer utvalda människor i rampljuset, medan de andra får famla sig fram i mörkret. I värsta fall kliver de utanför scenkanten och dör.

Jag vill uppmärksamma alla kvinnor och icke-män som skruvar på sig i sina obekväma roller. Alla de som drar i den styva kragen, sliter av sig lindan och vägrar bära heltäckande kläder trots att andra insisterar. Alla de som har stake, oavsett om de har kuk eller inte. Och till alla män: det här är inte er dag, men ni behövs i alla fall. Våga gå utanför normen och gör mansrollen till er egen (bli bara inte killen som drar sexistiska skämt och blir sur när någon säger ifrån. Det finns så många sådana redan).