Fotograf: Jordan Donaldson

Skönlitteratur – Prosa – Alexandar Miodrag – Kommer du ihåg?

 

Mitt minne av vår sommar är dränkt i rött vin och solnedgångar. När jag tänker tillbaka ser jag bara oss två, i min lilla lägenhet på Drottninggatan. Vi brukade sitta på golvet tillsammans, barfota med fönstret öppet, kommer du ihåg?

Till slut gick det nästan att använda min matta som en slags karta över våra kvällar. Du kunde berätta hur alla de individuella vinfläckarna kom till, för det var något du mindes. Jag kommer knappt ihåg berättelserna, men jag minns tydligt hur du såg ut.

Du lekte med ditt hår när du pratade, lät dina lockar vira sig runt dina fingrar. Dina läppar förvandlades till breda leenden som fick dina ögon att lysa. När du skrattade, skrattade jag. Orden var inte ens det viktiga. Det räckte bara att du var i närheten. Vi hade kunnat spendera en hel dag i det tysta, och det gjorde vi ibland.

 

Vi delade på en flaska rött den första kvällen. Den blev snabbt tom. Du satt med benen i kors, med mitt vinglas på dina läppar. Vi måste ha pratat om livet, om hur vi ser på världen och vad vi lever för. Jag kommer ihåg hur du försökte hälla ut de sista dropparna i våra glas, hur en droppe missade, och istället träffade min matta.

Det var så det började, både vi, och vår samling av rött.

Du berättade långt senare att du aldrig riktigt gillat rött vin. Åtminstone inte förrän du började dricka det med mig, då hade det blivit din nya favoritdryck. Eller det sa du i alla fall. Jag vet inte om jag trodde på dig, men dina ord smälte som is i mina varma öron, och jag hann inte bry mig.

 

Kommer du ihåg när vi tog ner mina gardiner? Du hade aldrig gillat dem. Varför ha fönster om man ska stänga ute ljuset, brukade du säga. Du ville låta den rosa kvällshimlen fylla upp mitt rum, och det tog inte lång tid innan du hade övertalat mig. Jag kommer ihåg den kvällen som om det var igår. Vi satte oss vid väggen mittemot fönstret när vi var klara, för att vänta in solen tillsammans. Du höll min hand, medan jag vilade mitt huvud mot din axel. Jag kunde känna hur hela du rörde dig när du andades, vilket lugnade mig.

Det var första kvällen du såg mig gråta. Du frågade mig inte vad det var, du bara höll om mig. Ljuset fyllde eventuellt upp rummet, och du hade haft rätt. Vi två satt som på första parkett, med solens färgskifte vår egna föreställning. Det är fortfarande ett av mina vackraste minnen.

Jag slutade använda gardiner helt efter det.

 

Du minns nog inte, men vår sista dag tillsammans regnade det. Vi låg ovanpå min säng, våra nakna ben hoptrasslade. Utanför hörde vi hur det smattrade lätt mot plåttaken. Trots det dåliga vädret, var det var fortfarande lite kvavt, men det spelade ingen roll.

Jag kommer ihåg hur jag kröp ihop nära dig, mitt ansikte vid ditt, för att känna av dig en sista gång. Du sa inget, istället blundade du bara, medan jag söp in dig som om du vore det röda vinet vi brukade dela. Jag försökte spara, någonstans i mitt minnes arkiv, hur du luktade, hur varm din kropp var, och konturerna av ditt ansikte–jag ville spara allt kunde. För det enda som var viktigt var du. Du och jag.

Kommer du ihåg?