Skönlitteratur – Kortnovell – Alexandar Miodrag – Oblivion

 

Madrassen är tillräckligt hög för att ge illusionen av bekvämlighet, men kvalitén suger, och jag sjunker så långt ner att jag nästan känner golvet med min rygg. Endast ett smutsigt lakan är slarvigt kastat över madrassen, det finns varken en kudde eller täcke. Min nakna kropp ryser till när en kall vindpust kysser min hud. Ett fönster måste vara öppet någonstans, men jag vet inte var, och jag har ingen lust att ställa mig upp för att checka.

Solen börjar fylla utrymmet, och det känns som den riktar sig specifikt mot mig likt en strålkastare. Ljuset smyger sig sakta över min hud. Den sticker mig allteftersom den täcker mig, och ju längre jag ligger stilla desto mer känner jag av smärtan. Trots det vänder jag inte på mig, utan envisas med att ligga kvar: som att jag slagit vad med mig själv om min uthållighet. Fast efter endast några sekunder ger jag ändå upp och vänder mig in i skuggan.

Jag har bara blundat i några sekunder, men när jag öppnar ögonen har solljuset redan förflyttat sig helt förbi mig, madrassen är nu helt sluten i mörker. Jag lägger mig igen på rygg och stirrar rakt upp i taket. Hur länge har jag väntat? Jag tar tag med ena handen i kanten av lakanet, som ligger utanför på golvet, och för det över mig. Sedan gör jag samma med den andra sidan. Jag ser ut som en larv i en kokong. Fast utan möjligheten att bli vackrare när jag väl tar mig ut.

Jag minns en låt från min barndom, men kommer inte ihåg texten. Det är en väldigt lätt och glad melodi. Jag börjar humma på den; det kanske hjälper mig komma på hur den går, eller åtminstone vad den heter. Men jag fastnar på en specifik del av melodin, och kan inte komma vidare. Jag försöker ett par gånger till genom att upprepa den, men sedan minns jag att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annat resultat. Jag slutar.

De bruna formerna i taket påminner mig om mjölk, hur den delar och sprider ut sig när den hälls i en kopp kaffe. Jag tänker på våfflor. Krispiga, smöriga våfflor, med grädde och jordgubbssylt på. Och som smälter i munnen. Min mage skriker åt min mun, och jag inser att jag inte har ätit sedan frukost. Finns det ens någon mat här? Jag drar åt lakanet ännu mer runt mig. Hur lång tid har gått? Solen syns knappt längre här inne. Jag borde trots allt kanske gå.

Nu känner jag lukten av fräst lök. Ett fönster måste definitivt vara öppet. Sötman kittlar min näsa och flörtar med min hunger. Magen slår förbannat tillbaka, och vrider sig olycklig runt. Jag kastar av mig lakanet och ställer mig upp.

Hela tiden jag legat här har det känts som om jag varit fast i tystnad. Men nu, när jag står, så är det som att ha kommit upp till ytan igen. Jag hör arga bilister. Fötter i skor som träffar gatan, röster som skriker, diskuterar och mumlar. Tallrikar och bestick som slås mot varandra. Jag hör allt.

Men allt existerar endast där ute. Här inne är jag helt ensam.

En isig pust drar återigen rakt förbi mig, får mig att skaka till, och lämnar knottror på huden den rört. Jag drar snabbt av lakanet och vrider den runt mina axlar så den täcker hela min kropp. Den värmer inte speciellt mycket, men den skyddar åtminstone lite mot vinddraget.

Solen har nu försvunnit helt. Utanför ser jag endast en blåsvart himmel med enstaka utspridda små kikhål. Jag vet inte hur länge till jag orkar vänta. Det kanske är dags för mig att gå.

Men tänk om?