Väntrummet var ljust och mycket behagligt. Eftermiddagsljuset smög sig in genom tunna gardiner. På väggen hängde diskreta och moderna målningar, speciellt utvalda av koncernen Läkargruppen för sina lugnande och behagliga kvaliteter.
Gustaf studerade intensivt den tavla som råkade sitta precis i blickfånget. En obestämd samling sobra blå penseldrag under några gröna abstrakta figurer. Gustaf antog att det skulle föreställa något. Han lutade huvudet åt ena sidan för att se om en annan vinkel gav mer mening åt tavlan. Med rynkad panna försökte han tolka de gröna sakerna, Var det människor eller djur? Eller var det i själva verket något helt annat? Han försökte få något slags sammanhang i strecken och linjerna. Rynkorna djupnade och ögonen kisade mot samlingen av gröna och blå färger. Men, nej. Ingen lysande insikt om figurernas mål och mening hedrade Gustafs sinne, trots ansträngningen. Han rätade på sig och tittade på klockan. Fem minuter sen. Doktorn är fem minuter sen. Men det är ingen fara, ingen fara alls. Inte idag inte. Jag har inte mått så här bra på år. Tror jag faktiskt.

Han lutade sig tillbaka i den märkliga väntrumsmöbeln som var lite för bekväm för att bara kallas något så simpelt som stol, men inte tillräckligt bekväm för att kallas fåtölj. Rummet var lugnt och stilla. En klocka tickade långsamt och taktfast.
Lite folk idag. Brukar vara mer. Det här är ju ändå den populäraste vårdcentralen i staden. Och det med rätta, tänkte Gustaf. Han var mycket nöjd med sitt beslut att lista sig just här. Ljungdahl är en verkligt bra läkare. Kanske den bästa jag stött på dryga sextiofem år. Han är noggrann, pedagogisk, kunnig och tålmodig. Den bästa jag någonsin träffat på.

 

Man skulle kunna säga att Gustaf hade en ganska bred erfarenhet av den svenska sjukvårdsapparaten. Man skulle också kunna säga att den sista egenskapen hos doktorn var en akut nödvändighet om man hade Gustaf Nyström som patient. Han hade sargat mången doktors tålamod genom åren. Ty han var en man som upplevt de dödliga diagnosernas våndor med nära nog kvartalsmässig regelbundenhet. Minst ett par gånger om året, men oftast fler, hade han suttit mitt emot en läkare med varierande specialitet som förklarat för honom att det obehag han kände i buken, yrselkänslorna han fick, värken i bröstet eller vad som nu råkade vara symptomen för tillfället, inte alls var tecken på elakartade tumörer, infarkter och omedelbart förestående död. Gustaf lät sig lugnas för stunden. Efter en vitrocks välsignelse vilade alltid fridens sälla ro över honom. Men lugnet varade aldrig. Han var en man som lyssnade på minsta pip från kroppen och tog varje litet pip på allvar. Blodigt allvar.

En ilning i ett invuxet näshår kunde förvisso vara just ett invuxet näshår, men det kunde även vara en hjärntumörs första stadium. En körning i magen av en dåligt tuggad köttbit kunde för all del vara just en ovanligt seg bit biffstek som pressade sig genom nedre magmunnen, men det kunde också vara första tecknet på en aortaaneurysm. För Gustaf fanns det i varje litet symptom alltid tecken på de mest elakartade dödsdomar som hans stora bibliotek av läkarböcker kunde berätta om. Sedan följde, med klocklik exakthet, samma mönster. Han gick till en doktor. Doktorn suckade, klämde, petade, tog prover, undersökte. Och friskförklarade alltid. Vilket bara var såsom världen skulle se ut: En grundlig undersökning följt av ett kvitto på friskhet. Sedan kunde livet fortsätta runt sitt gilla solskenshjul, tills nästa möjliga tecken på död och fanskap dök upp.

 

Tio minuter sen nu. Men det är ingen fara. Ljungdahl har väl bara en patient som tar lite extra tid. Han är ju en bra läkare. Bara det att han drog igång alla de här proverna för en rutinundersökning visar väl på det. Noggrann och omsorgsfull. Ingen sten ska lämnas ovänd. Det var ju därför jag var här. Bara den årliga lilla hälsokontrollen. Inget annat. Jag har ju känt mig ovanligt frisk det senaste året, måste jag säga. Han är bara noggrann. Så är det. Men det var fan vad obehaglig den där biopsin var. En stor nål rätt in i magen. Jag trodde man bara gjorde sånt när man misstänkte något allvarligt och inte bara som rutin. Men doktorn vet väl bäst, antar jag. Även om det bara är rutin. Det är jag fullt och fast övertygad om, tänkte han och försökte sig på att förstå den obegripliga tavlan igen.

 

Gustaf var en man som hyllade läkare. De var för honom friskhetens vitklädda överstepräster, sanningsvittnen om den rena hälsans evangelium. Det var därför han alltid sökte sig till dem. För att få en friskhetens absolution, en prästerlig proklamation om att hans kropp tickade och fungerade som det bastanta urverk och bålverk mot all slags förfall som den var. Gustaf ansåg sig bara vara en vaksam man med ett vaksamt öga på sin hälsa. En uppfattning som inte riktigt delades av alla läkare han mött under sitt liv. Hur många de var visste han knappast själv. De läkare som inte frivilligt skickade honom vidare till en passande specialist på hans symptom för dagen hade han övertalat eller helt enkelt tjatat på tills han fick som han ville. Eller helt enkelt bytt läkare. Grundliga undersökningar var roten till all god vård. Det hade han läst i Herrman Hillmerstrands ”Handbok i Allmänmedicin”. En bok som ända sedan ungdomen funnits i hans medicinska hembibliotek. Den var visserligen från fyrtiotalet och han visste ju att utvecklingen för all del gått framåt sedan dess. Men just detta lilla guldkorn av gammal god visdom höll Gustaf för oomkullrunkelig sanning.

Visst hade han fått remisser till psykologer av en och annan doktor som tröttnat på hans återkommande propåer med symptom på elakartade sjukdomar. Han hade till och med besökt en sån under ett halvårs tid, mest för att göra sin dåvarande husläkare till viljes. Psykologen, som alltid sög på Läkeroltabletter, hette Greta. Hon kom fram till den glimrande slutsatsen att Gustafs hypokondri bottnande i en oförlöst moderskonflikt orsakad av att Gustaf inte hade frigjort sig ordentligt från sin överbeskyddande mor och att Gustaf upplevde en feminin och moderlig trygghet hos läkarna när de försäkrade honom om att allt var bra, att han var frisk.

Gustaf hade nickat och hummat och tänkt att det där, det var första klassens struntprat det. För det första var han inte alls hypokondriker. Han var bara en liten smula extra vaksam. För det andra så fanns icke en enda skugga över hans ömma moders namn eller sinne. Och den som till äventyrs påstod detta borde fan i mig skämmas. Den ömma moderns omsorger om lille Gustafs liv och hälsa hade om något bara varit stärkande för honom. En mors kärlek är den bästa medicinen, det hade hon ofta sagt. Och detta var både sant och visst, speciellt när moderskärleken fick assistans av allehanda farmakologiska under och fascinerande läkarvetenskaper. Hans mor hade bara brytt sig om honom på det sätt mödrar ska. Visst hade hon kanske varit i oroligaste laget och möjligen överdrivit en aning när Gustaf kom hem med skrapsår eller näsblod. Ylat och skrikit om broskbitar i blodet och aggressiva bakterieinfektioner. Och visst hade hon kanske blivit en aning överdrivet upprörd den gången en elvaårig Gustaf fått lunginflammation. Hon hade skällt ut läkaren, som hade tyckt att Gustaf faktiskt inte alls behövde ligga på sjukhus, med hög trumpetande röst och mer eller mindre barrikaderat sig tillsammans med Gustaf i en sjuksal tills överläkaren med åsklikt rynkad panna gått med på inläggning. Men ändå. Det var bara de vanliga omsorger som varje öm och kärleksfull moders visade sitt barn.

Det var Gustafs fasta övertygelse att han endast höll ett vakande öga på sin hälsa. Ett vakande öga som kanske var lite skarpare och en aning mer alarmistiskt än vanligt, det medges. Men enligt Gustaf höll det sig helt klart inom normalitetens trygga ramar. Något fel på huvudet hade det aldrig varit fråga om i hans fall, annat än misstänkta tumörer och infarkter. Det var ju egentligen inget annat än vanligt och självklart sunt bondförnuft att konsultera en läkarbok eller två när man fick en ganska plötslig och opåkallad huvudvärk på vänster sida av skallen. När sedan läkarboken omtalade att detta, minsann, kunde vara de första symptomen på en hjärnblödning, då var det knappast onormalt att konsultera en doktor eller två. För säkerhets skull. Bara för säkerhets skull.

Att han gärna genast började känna av samtliga andra symptom för den aktuella sjukdomen så fort han läste om dem i sina läkarböcker och tillståndet oftast förvärrades ju mer han förkovrade sig i sjukdomar och symptom var enligt Gustaf inget annat än en slump. Han kände det han kände. Därmed punkt. Och läkarvård i tidigt skede av svåra sjukdomar är alltid det bästa. Det hade han läst någonstans och aldrig glömt.

 

Inne på kontoret stirrade Johan Ljungdahl på datorskärmen. Gustaf Nyströms journal med resultaten från de senaste undersökningarna. Han scrollade upp och ner i den medan han läste. Ultraljudet hade visat en ”Markant skugga med ojämna kanter på Lobus Sinister” och ”Möjliga metastaser i pankreas och vänster renes”. Han hade misstänkt det här redan när han palperade Gustafs buk. Han hade känt en förhårdnad kant under fingertopparna där han bara borde känt mjuk och lucker levervävnad. Han hade inte sagt något då. Bara skrivit en remiss på ett ultraljud.

”Ett ultraljud”, hade Gustaf frågat. ”Varför det?”
”Bara en liten kontroll. Ingenting annat.”
”Men ett ultraljud? Om du misstänker någonting så måste du berätta det för mig, Johan. Omedelbart.”
”Det är ingen fara alls. Vi tar bara en liten koll därinne när vi ändå håller på. Jag tänker väl mest på gastriten du har klagat över.” Han hade fyrat av sitt mest tandfyllda professionella leende och funderat om det var etiskt försvarbart att ljuga en aning i den här situationen. Men det får vara hur det vill med det, hade han tänkt. Gustaf är speciell. Och etiken är ju i alla fall lite tänjbar.

Johan var väl medveten om att han hade att göra med en fullt utvecklad hypokondriker i det här fallet. Men han var beredd att spela med. Även om det tog resurser och tid i anspråk så såg han det som en sorts behandling, helt i enlighet med den hippokratiska ed han en gång svurit. Gustaf hade för övrigt hållit sig i skinnet de senaste åren. Bara några små korta besök mellan läkarkontrollerna. Allt kunde ordnas av doktorn själv utan remisser till specialister. Gubben blev lugn och allt var frid och fröjd.

Nu det här. Han blev inte överraskad när han läste biopsiresultatet och såg ordet malign. Malign tumör. I levern av alla jävla ställen. Med möjliga metastaser. Det här blir inte roligt. Jag borde kanske ha förvarnat honom. Lite.  Han läste vidare trots att han borde hämtat Gustaf för mer än fem minuter sedan. Han suckade. Fast jag har praktiserat i över tio år så vänjer jag aldrig mig vid sånt här.

 

Tavlan fortsatte att vara obegriplig. Gustaf gav upp sina tolkningsförsök. En sköterska stack in huvudet genom dörren och såg sig omkring. Nu, tänkte Gustaf. Nu är det min tur. Klara besked, klara papper. Han började resa sig. Hans mage pirrade av en förväntan han inte ville medge att han kände. Erkänna att han kände. Den där känslan var som en kusin till fjärilarna som bosatt sig i hans mage under barndomens juldagsmorgnar. En friskförklaring från en kunnig medicinare var den bästa gåva Gustaf Nyström kunde tänka sig. Sköterskan drog tillbaka sitt huvud utan att säga något. Han satte sig igen. En kvart sen nu. För fan. Nu börjar                                                det bli irriterande. Tider är till för att passas. Sånt här slarv ska man inte behöva stå ut med.

Han fingrade på en dagstidning som låg på bordet bredvid. Tog upp den, la tillbaka den, tittade på klockan och trummade med fingrarna på stolskarmen. Han lät ögonen vandra över de obegripliga tavlorna. På den uppställda dörren till korridoren, där undersökningsrummen låg, satt en stor affisch med bokstäverna A, K, U och T prydligt uppradade i cirklar som gick från gult till rött. Där var jävlar i mig en tavla som betydde något. Om detta rådde ingen tvekan. Nyttig kunskap och trevligare än färgkladdet på de andra tavlorna.

Ansikte, Kroppsdel, Uttal, Tid, tänkte han. Känn till tecknen på Stroke och rädda liv. Användbara råd som han hade tagit till sig helhjärtat. Sedan den där informationskampanjen drog igång hade han hade ofta studerat ansiktet i badrumsspegeln och upprepat frasen ”Det är vackert väder” tydligt intonerad om och om igen och noga iakttagit hur ansiktets båda halvor uppförde sig. Särskilt om han hade känt av någon slags huvudvärk. Man kan aldrig vara nog försiktig. Det hade lugnat honom. Inte på samma sätt som en läkares lugnande besked. Men hans akutbesök med misstänkt stroke hade minskat markant sen den där kampanjen. Fast det skulle Gustaf aldrig medge. Samtliga gånger han besökt en läkare hade det varit en överhängande och misstänkt dödsfara. Om detta var han sant övertygad och förvissad.

 

Doktor Ljungdahl kom in i väntrummet. Han hade ansiktet ordnat i vad han hoppades var ett

uttryck av pondus och deltagande sympati. Jag kommer aldrig att vänja mig vid sån här skit, tänkte han.

”Ja, varsågod Gustaf”, han visade med handen ner mot korridoren. ”Jag beklagar att du fick vänta, men jag var tvungen att gå igenom några papper.” Gustaf reste sig spänstigt ur stolen.

”Ingen fara alls. När man är en glad pensionär har man all tid i världen”, Gustaf skrattade. Doktorn drog ansträngt på munnen.

Inne på kontoret, som gick i samma färg som väntrummet och där ytterligare en obegriplig målning prydde en av väggarna, visade doktorn på en av besöksstolarna. De slog sig ner på varsin sida om skrivbordet. Doktorn tog av sig glasögonen och masserade näsroten mellan tummen och pekfingret. Han lutade sig bakåt i stolen.

”Hur mår du Gustaf?”
”Jo tack, kan inte klaga. Inte klaga alls faktiskt. Prima liv. Om man säger så”, han log ett milt leende fyllt av tillitsfull harmoni.
”Inga smärtor? Eller kanske lite trötthet? Plötslig viktnedgång? Ingenting utöver det vanliga?”

Gustaf rynkade pannan en aning. Det här var inte riktigt enligt manus.
”Nja, jag har väl tappat ett hekto eller så på sistone. Men det gör verkligen ingenting alls. Jag har ju lagt mig till med en liten trivselmage efter pensionen, som du mycket väl vet. Och sånt är ju bara bra om man blir av med.” Gustaf lutade sig fram en aning. Hans ögon glimmade av fuktig förväntan. ”Jag undrar mest hur de där proverna såg ut. Hur var det nu Johan, berätta.” Johan satte glasögonen på näsan och såg på honom. Munnen var torr. Han ville inte prata med Gustaf. Inte alls. Men han tog sats och tvingade munnen att börja röra på sig, ”Det är aldrig lätt att säga något sånt här, att komma med såna här nyheter. Och det finns inget fint sätt att säga det här på. Jag beklagar Gustaf. Det är tyvärr en tumör. I levern. Som ser ut att vara elakartad.”

Gustaf såg på honom med oförstående ögon. Det här var ju verkligen inte alls enligt manus. Inte alls. Det här var ju direkt felaktigt. Han hade ju bara en släng av gastrit.

”Men det var ju bara en liten kontroll. Det sa du ju. Du misstänkte ju inget speciellt. Visst var det så du sa, att det bara var en liten kontroll.”

”Det stämmer. Och resultatet av den kontrollen är tyvärr att du är mycket sjuk. Men vi ska göra vad vi kan åt det här. Om du vill kan jag ordna så att du får prata med en kurator som kan hjälpa dig med att acceptera det här.”

Gustaf buskiga ögonbryn drogs ihop. Han tittade strängt på Johan. Irritationen började bubbla i honom. Satt pojkjäveln där och ljög för honom? Och pratade om kuratorer? Som om han vore en dåre. Så här fick inte gå till. Först var han sen och nu sitter han och ljuger. Det här går inte för sig. Det här går verkligen inte för sig. Gustaf lade de grova armarna i kors över bröstkorgen och blängde på doktorn.

”Nu, Johan, är jag rädd att någon av oss har fått någonting om den berömda bakfoten. Och jag tror verkligen inte att det är jag. Det du just sa, ditt påstående, eller vad man ska kalla det. Det är ju helt absurt. Om jag har någonting, vilket jag tvivlar jävligt starkt på, så har jag en släng av gastrit.”

Johan lutade sig fram en aning och knäppte händerna på det välordnade skrivbordet.   ”Levercancer, Gustaf. Du har ganska långt gången levercancer som verkar ha spridit sig. Metastaserat. Den finns möjliga sekundärtumörer i din bukspottskörtel och i din ena njure. Vi ska titta närmare på dem. Och vi ska titta närmare på vad vi har för alternativ vad gäller övrig behandling. Men prognosen är tyvärr mycket sällan god för den här typen av tumörer.”

Gustaf skakade långsamt på huvudet. Det här stämde inte. Det var ju en

friskförklaring han skulle få efter allt det här. Efter biopsin och ultraljudet och allt petande och klämmande. En friskförklaring och ingenting annat. Doktorn skulle ju vara konstanten, upprätthållaren av Status Quo, försvararen av trygg ordning och förvissning i en otrygg och skrämmande värld. Det fanns inte en möjlighet att Ljungdahl hade rätt om det här. Inte den här gången, inte när det enda som föranlett läkarbesöket var den årliga hälsokontrollen. Hans känsliga symptomradar, som alltid reagerade med röda lampor över hela kontrollpanelen vid minsta misstänkta signal från kroppen hade varit alldeles tyst. Prover hade visat värden som inte var normala. Doktor Ljungdahl hade med bekymrad min noggrant känt igenom buken på Gustaf, skickat honom på ultraljudundersökning och till slut en biopsi. Gustaf hade inte konsulterat sitt läkarbibliotek i frågan. Varför skulle han det? Han kände sig fullkomligt frisk. Han förutsatte att det hela skulle sluta på samma sätt som alltid, med en läkare som talade om för honom att han var fullt frisk och inte skulle oroa sig. Doktor Ljungdahl vände sig mot datorn på skrivbordet.

”Vi ska se till att få iväg dig till en onkolog så fort som möjligt. Så får vi se vad vi kan göra.”

”Nej men nu tar vi det lilla lugna här”, sa Gustaf. ”Jag var ju bara här för min årliga läkarkontroll. Blodtryck, blodfetter, sänkor och hela middevitten. Jag mår ju bra. Hade bara lite halsbränna. Det är inget fel på mig alls. Du måste ha blandat ihop dina papper och diagnoser och journaler. Jag mår helt enkelt fantastiskt”. Det sista ordet spottade han ur sig i en volym som var farligt nära ett skrik. I bakhuvudet pockade ett minne på uppmärksamhet. Hade det inte känts konstigt i magen sista tiden? Och hade han inte varit så jävla slut att han inte orkade ta sig upp för trapporna för bara några dagar sedan. Och hur var det nu med vikten, hade inte Elsa sagt att han började se rent mager ut? Fast nej. Inte alls. Det är ingenting. Jag minns bara lite fel. Jag ska ha min friskförklaring därför att jag är frisk. Allt annat är svammel. Han drog in luft för att fortsätta sina protester. Doktorn avbröt honom.

”Det här är allvarligt, Gustaf. Men vi ska försöka hjälpa dig på alla sätt vi kan. Nu måste du lyssna på mig och höra vad jag säger. Vi har alternativ som vi måste titta på. Prognosen är som sagt inte god, men vi ska se vad vi kan göra för dig.”

Gustafs irritation slutade bubbla och började koka. ”Det här är ju absurt. En fullt frisk man går inte på en hälsoundersökning, en vanlig jävla hälsoundersökning och får en dödsdom. Du har blandat ihop mig med någon annan. Så är det bara.”

”Du måste lyssna på mig nu Gustaf, vi måste se till att få dig under behandling. Nu.”

Med klar och stadig röst och blicken fast riktad mot doktor Löfdahl förkunnade Gustaf sin åsikt i frågan, ”Vad vi ska göra är faktiskt ingenting. Eftersom jag är fullt frisk. Du pratar skit. Fullkomlig skit. Påstå att jag är dödssjuk. Det här håller inte. Jag höll dig högt Johan. Tyckte du var en kunnig läkare. Mycket kunnig till och med. Varför håller du på så här? Det är ju direkt oprofessionellt. Rentav opassande skulle jag säga. Menar du att jag är dödssjuk? Skitprat.”

Johan såg på Gustaf. Det fanns medlidande i blicken, ”Vi kan kanske göra något åt det här. Men du måste lyssna på mig då, Gustaf.” Han sänkte rösten, ”Jag förstår att det är svårt att ta in ett sånt här besked. Särskilt för dig. Du har ju haft vissa problem med upplevd sjukdom tidigare, det vet ju både du och jag. Så om vi bara…” Gustaf avbröt honom med att damma en kraftig och dånande knytnäve rakt i skrivbordet.

”Kallar du mig psyksjuk också. Det här gränsar fan i mig till förtal”, ylade han och reste sig upp. Han riktade ett grovhugget pekfinger mot doktor Ljungdahl,

”Jag tänker anmäla dig, det ska du ha klart för dig. För tjänstefel. Och för oordning i journalföringen. Och för felaktiga diagnoser. Och för förtal.”

De två stirrade på varandra. Gustaf med uppblåst bröstkorg och utskjutande haka, beredd att parera ytterligare anklagelser. Doktorn satt kvar i kontorsstolen, fortfarande med det där deltagande uttrycket i ansiktet.

”Du måste få vård Gustaf.”

Gustaf slöt ögonen. Pulsen dunkade vilt i tinningarna. Hade detta varit en annan tid och en annan plats skulle han omedelbart krävt akutvård för den infarkt som han absolut borde ha känt att han hade i detta nu. Men idag registrerade han inte de bultande hjärtslagen eller den höga pulsen. Idag var det bara vreden över denna absurda anklagelse, detta skrattretande förslag, att han, Gustaf Nyström, som i alla världsliga tider varit vigilant mot allt vad sjukdom heter, skulle vara dödligt sjuk.

”Det var ett förbannat jävla tjat på dig. Din satans förbannade jävla kvacksalvare”, vrålade han och greppade doktorns tunga häftapparat som stod prydligt uppradad i linje med hålslagaren och pennfatet på skrivbordet, lyfte den och slungade den mot doktor Löfdahls välfriserade hjässa. Kastet hade dock mer kraft än koncentration och missade målet med dryga halvmetern. Häftapparaten skramlade in i doktorns bokhylla och föll slamrande till golvet.

De båda männen glodde på varandra. En med giftig rakbladsvass blick, en fortfarande med ett

uttryck av sympati och deltagande.
”Jag är för helvete frisk”, viskade Gustaf mellan sammanbitna tänder, vände sig om och marscherade ut från rummet. Han försökte slå igen dörren med en myndig smäll. Men den var sorgligt nog utrustad med dörrstängare och gav bara ifrån sig ett trött väsande istället för en tillfredsställande ljudbang. Gustaf struntade i detta och skred gravitetiskt längs korridoren mot utgången, med uppblåst bröst och trots i blicken.
Bakom den igenpysande dörren suckade doktor Ljungdahl tungt, vände sig mot datorn och började skriva remisser. Fast gubbjäveln förtjänar det egentligen inte, tänkte han. En märklig man. En sjuk man. I dubbel bemärkelse. Måste ringa kuratorn om det här. Hon får prata med honom. Om hon hinner.
En sköterska stack in huvudet genom dörren efter en snabb knackning.

”Din nästa patient är här Johan. Vill du att jag tar in henne?”

”Vänta lite. Fem minuter”, han tog av sig glasögonen och masserade näsroten mellan tummen och pekfingret. ”Fem minuter bara”, sa han till den igenpysande dörren. Fy fan, tänkte han och stirrade på datorns milt flimrande skärm. Jag vänjer mig aldrig vid sånt här.

 

I förarsätet på en silverfärgad Saab satt Gustaf och stirrade på en naken tegelvägg. Det var gaveln på huset som gränsade till parkeringsplatsen. Han lade sina tunga händer på ratten. Han andades tungt, stirrade in i tegelväggen, försökte lugna ner sig, försökte sansa sig. Vad som hade hänt var att han tappat humöret, tänkte han. Så var det. Vilket inte alls var några märkligheter under såna omständigheter. Man blir ju upprörd. Sitta och ljuga sådär om så allvarliga saker. Förbannat märkligt beteende av honom. Johan av alla människor. Jag trodde jag kunde lita på honom. Lögner och fantasier. Det var vad det handlade om. Han stirrade på den spruckna och ärriga tegelväggen. En lögn. Johan ljög mig rakt upp i ansiktet. Djupt upprörande. Och kränkande. Händerna rörde sig över rattens läderklädsel, smekte den nästan. En lögn. Så var det ja. Han andades lättare, lugnare.
Det högg till i hans mage. En snabbt uppflammande smärta högt upp på höger sida i buken, nere på djupet. Som en metkrok långt inne i vävnaden. Smärtan klingade av i långsamma pulser. Gastriten igen. Så var det. Jag får ta mig lite Samarin när jag kommer hem. Jag har haft en hel del sånt här på sista tiden. För mycket kaffe, antar jag. Och att bli behandlad så här av en läkare man litat på. Klart man blir lite extra magsur av det. Det är precis så det är.
Han hade handen på tändningsnyckeln och skulle precis starta bilen när en lågmäld röst i hans huvud, helt utan förvarning, viskade fem ord: tänk om allt är sant.
Gustaf slöt ögonen. Ja, tänk om allt är sant. Han slutade andas. En tyst monumental, slitande, rivande  skräck forsade upp genom den omfångsrika bröstkorgen. Alla små bålverk, alla små bländverk, alla små intrikata försvarsmekanismer sopades undan av denna enda uppflammande insikt om att allt var sant. I hans mage krälade just i detta nu en armé av dödliga celler fram. En svart massa av malign vävnad som åt allt i sin väg. Det värsta hade hänt. Det som han fasat för alla gånger han suttit på akutmottagningar, hos neurologer, hos proktologer, hos allmänläkare, var verkligt. Ingen mer befrielse i friskförklaringens heliga välsignelse, ingen de vita rockarnas absolution. Ingenting alls mer. Greppet om ratten hårdnade. Det är så här världen slutar, det är så här livet slutar, det är så här allting slutar.
Han drog in ett djupt darrande andetag, skrek ur sig ett snyftande tårfuktigt skri och föll ihop över ratten. Långa, djupa snyftningar slet sig fram genom den tunga kroppen. Allt var sant. Döden gastade honom i ansiktet, en sinnessjuk massa av vilda upproriska celler slet i just detta nu sönder hans kropp. Det var inte alls doften från den välvårdade Saaben han hade i näsborrarna. Det var likstank, andedräkten från intighetens flinande dödskalle. En hopplös svart svepning sänkte sig över honom. Han drog ytterligare ett djupt snyftande andetag. Kroppen skakade. Gustaf grät.

Han hängde över ratten. Snoret rann ur näsan. Han kände sig tömd, urlakad, urvriden. Snyftningarna drog genom kroppen med längre och längre mellanrum. Han lutade sig långsamt bakåt i sätet och öppnade sakta ögonen. Tegelväggen var kvar. Fast och solid. Den såg precis likadan ut som den gjort när han parkerade bilen innan läkarbesöket. Ingenting hade hänt med den. Ingenting alls. Den stod där den stod. Beständig. Oförändrad. Han andades in djupt. Ingenting hade hänt.
Ta dig för fan samman nu karljävel, tänkte han. Ta befälet över kroppsjäveln. Sitta här och grina som en kärring.
Han såg på tegelväggen. Drog upp snor i näsan, öppnade bildörren och loskade en klump tårblandad snor ut på parkeringen. Han slog igen dörren och njöt, som alltid, av den dova dunk det svenska hantverket åstadkom. Han tittade på tegelväggen. Han tänkte på bilen med omsorgsfullt servad motor och blänkande lack. En maskin som tickade fram med klocklik exakt het. Inga fel, inga brister, bara ett fast och tryggt maskineri. Snygg var den också. Den var nästan tio år gammal nu, men den glänste fortfarande. Han om någon visste väl det. Det var ju han som med sämskskinn och vax polerade upp den där vackra glansen en gång i veckan, sommar som vinter. Gustaf älskade sin bil. En högklassig, fullt fungerande, väloljad och minutiöst underhållen harmonisk maskin. Om man bara servade och höll efter allting så höll bilar i nästan en evighet. Om man bara var vaksam, lyssnade efter missljud, höll koll, så gick aldrig en bil sönder. Om man bara var vaksam.
Det är inte rättvist, tänkte han. Jag har skött om min kropp, noterat varenda förändring, gjort allt som man ska. Det här är inte rättvist. En sån man som jag, med sån koll på allt från kropp till symptom, en sån man som jag ska inte drabbas av något sånt här. Han lade handen på tändningsnyckeln. Det är inte rättvist att ett liv som mitt ska tillåtas att sluta såhär. Tegelväggen stod där, stum, tyst, oföränderlig, beständig.
Han trampade ner kopplingspedalen och startade bilen. Saabens vackert fintrimmade motor startade direkt.
Det är inte alls rättvist, tänkte Gustaf.
Han gav bilen lite gas, varvade motorn en liten aning, lyssnade sinnligt på det diskreta men ändå kraftfulla ljudet från motorns sex cylindrar. Varvräknarnålen steg och sjönk. Inga varningslampor lyste på bilens sobra instrumentbräda. Det är inte rättvist. Det är rent av omöjligt.
”Det är inte sant. Det är helt enkelt inte sant”, sade han till tegelväggen. ”Johan är bara en lögnaktig kvacksalvare. Jag är frisk som en daggdränkt ungmö. Så är det. Möjligen känner jag av en aning gastrit. Det är allt. Det är faktiskt allt.”
Han vred på huvudet, kontrollerade backspegeln och lät den silvriga bilen backa ut från parkeringsrutan.
Det är inte sant, tänkte han. Det är bara en lögn. I en välordnad värld där man gör som man ska och mer därtill händer inte sånt här. Jag har varit både vaksam och försiktig.
Han petade i första växeln och lät bilen rulla mot utfarten. Med fingertopparna på växelspaken petade han i tvåan och gladdes åt den stadiga känslan i växelmaskineriet.
Det är helt enkelt inte sant. Jag kan inte acceptera en värld som pådyvlar en sån sjukdom på en man som jag. Jag kan inte acceptera detta. Det är bara lite gastrit.
Gustaf bromsade, blinkade och svängde ut från parkeringen. Han kom ut på ringleden och accelererade upp till stipulerade sextio kilometer i timmen. Solen hängde klar och rund och självklar på en himmel som var blå och evig och beständig. På radion sjöng någon om vilken härlig dag det var. Gustaf vred upp volymen på radion och började nynna.
Det är inget fel på mig. Jag mår bra. Det där på parkeringen var bara en normal reaktion på en felaktig diagnos, på en lögn. Jag ska byta läkare. Eller kanske sluta gå till läkaren helt. Det finns ju egentligen ingen anledning att slösa tid på sånt längre. Jag är ju frisk. Verkligen fullkomligt kärnfrisk. Han log. Allt annat är helt enkelt otänkbart, tänkte han och höjde volymen lite till. Han började sjunga med i sången. Högt.