”Har du varit ut med hunden, älskling.”
Frågan kommer seglande, svävande, från köket, in i tystnaden i rummet där jag är.
Jag svarar inte. Någonting som jag inte bryr mig om dallrar fram på TV-rutan. Inne i huvudet räknar jag omsorgsfullt grupper av tal. Ett till fem i grupper om fem. Det är säkrast så.
”Hallå. Har du varit ute med hunden?”
När något släpps ner i diskhon med ett plask och steg börjar vandra ut från köket, mot hallen, mot rummet, där jag är, svarar jag.
”Nej. Nej, det har jag inte. Älskling”, säger jag utan att veta om jag menar det.
Stegen vänder innan de kommer ut i hallen, vänder tillbaka mot diskhon och vad som nu flyter däruti.
”Fixa det innan vi äter då”.
”Ja”, säger jag. ”Ja. Javisst. Älskling”.
Jag har handen i fickan. Det är inte så att jag gråter eller så. Jag har fortfarande kontroll. Ingen på utsidan kan ens ana något om vad som händer under huden. Jag vet att det är en svart fläck i plastmattan i hallen, en svart fläck som jag ser i ögonvrån. Ingen insekt, ingen skalbagge. Jag känner mig mycket rationell.
Kopplet skramlar när jag tar ned det från hatthyllan. Då kommer han lunkande.
Han är gammal nu. Men inte riktigt färdig för den där sista seglatsen som veterinärens spruta bjuder på. Inte än. Varje dag med honom är en ynnest. Hans kloka bruna ögon ser mig. Jag stryker handen över nosens gråspräckliga päls.
” Var inte ute för länge. Vi ska snart äta.”
Jag antar att jag svarar något.
Dörren stängs och brunt fanér tystar henne. Vi tar hissen ner.
Jag antar att jag svarade henne.
Men jag minns inte vad.  

***

Hon drar den blå gummiproppen ur diskhons svarta avloppsöga.
Medan vattnet sörplar ner torkar hon sina händer med en kökshandduk.
Hon sätter på potatisen och tänker på honom, på allt han inte säger, på allt hon vet att han gör, på allt han inte vill prata om.
Oron vänder sig i magen, trycker sig upp genom strupen.
Hon sväljer.
Han mår inte bra. Det är så det är. Men det är så svårt att nå fram till honom. Han pratar ju inte. Stänger bara in allt som är ömtåligt bakom lager av pansartjock svart tystnad.
Herregud. Vi måste ju kunna göra något åt det tillsammans.
Nåja. Det löser sig väl. Det ordnar väl sig. Det gör väl det.
Om han bara kunde öppna sig lite.
Hon dukar bordet. Utanför fönstret är det nästan mörkt. Gatlyktorna är tända. Av dagen finns inte annat kvar än en röd sårig strimma ljus vid horisonten.
Hon suckar utan att tänka på det. Suckar och torkar av diskbänken.
Hon vrider ner potatisen och vrider upp den nötta röda äggklockan.
Tjugo minuter. Sen är potatisen klar.

***

Den dagen jag köpte kniven visste jag inte varför jag ville ha den. Anneli var inte där. Min fru. Hon var någon annanstans. I en affär. Jag gick ett varv. Gick ett varv runt kvarteret.
Eller i ett köpcentrum. Det var kanske i gallerian.
Jag minns ju inte riktigt som man ska längre.
Eller jag vet inte vad jag minns och vad jag konstruerar. Men hon var inte där, i närheten. Det är huvudsaken.
Jag strosade, som man säger. Det var fällknivar i skyltfönstret. Just detta vet jag att jag minns mycket tydligt. Vackra och glänsande. Jag kan inte påminna mig att jag sett såna tidigare. En solfjäder av till hälften uppfällda knivar. Spyderco, på en skylt ovanför.
Han frågade mig vad jag skulle ha kniven till. Jag var ärlig då och sa att jag inte visste. De var dyra. Mycket dyra. Han visade mig flera. Han vände sig om och tog fram en kniv från en låda bakom sig.
”Den här ska du se. En Civilian. Speciellt framtagen för amerikanska polisen. Självförsvarskniv.” Han öppnade kartongen och tog fram kniven, höll den i handen och hakade i tummen hålet på bladryggen och fällde fram det. Arton centimeter sågtandat blad slogs fram ur det eleganta svarta handtaget. Ett tungt klick när bladspärren slog till.
”Hawkbill brukar man kalla såna här blad. Ser du? Man använder den som en klo. Slår mot ansikte och hals. Den är tänkt att användas för att ta sig ur kniviga situationer”.
Han skrattade åt sitt eget skämt. Jag tror jag skrattade med honom. Men bara för att vara artig. Bladet glittrade. Jag minns hur han vred det fram och tillbaka under ljuset. Jag minns att kniven kostade över två tusen kronor. Jag minns att jag gömde den för min fru när vi kom hem. Hon hittade den ju senare. Hon frågade vad jag skulle ha den till.
”Jag vet inte. Jag vet inte riktigt. Jag mår inte bra.”
Fast det sista sa jag inte. Jag tror jag tänkte det bara. Tänkte att jag borde säga det, men gjorde det aldrig. Inte då. Hon frågade aldrig vad kniven hade kostat. Jag behövde inte ljuga om det. Jag tror jag minns att det kändes skönt att slippa ljuga.

***

”Räcker det så? Eller ska jag berätta mer? Eller är vi klara för idag? Jag skulle gärna vilja ha ett glas vatten. Är vi klara? Ja då så. Ja visst. Du vet ju var jag finns, hahaha. Jag har ju så att säga ingenstans att gå just nu. Imorgon? Säger du det. Jadå. Det går så bra så. Adjö, adjö.”
Sen genom korridoren, under de formella lysrören. En hiss till en annan korridor med lika formella lysrör.
Sen stänger dom dörren. Jag har fått några böcker. Ingen radio, ingen TV.
Fulla restriktioner, säger dom. Inte kunna påverka utredningen, säger dom.