Så vi bara står, inhalerar. Kanske är stan bara väldigt utnött, alldeles för trött för prestationer. Lägger sig dåsig jämte oss, pustar ut. Skriande måsar seglar förbi på luftvågor, jag räknar mina andetag.

Stoltheterna har blivit vardagsmat, rubrikerna lyder: kommunen vill satsa. Påtagliga paradoxer, många munnar pratar men få lägger ned gaffeln och reser sig upp. Alla bara sitter och äter middag med normer, konflikter är svårhanterliga när alla drar sina diplomatiska leenden hack i häl.

Klickcigaretter, trasiga ungdomar som tar svordomar i munnarna. Knulla din mamma. Familjer inskrivna hos soc, ingen stolthet i det men det kan bli något när de sätter etiketten maskrosbarn på sig själva och börjar producera rappmusik. Baxade cyklar, finfördelar haschkulor på bakgården, rullar, tänder, inhalerar. Ödslig biograf som endast tar kort, somrarna här är nästintill outhärdliga men väldigt mysiga om du inte jobbar. Jobbar du så är det så lätt att gå in i väggen, psykisk ohälsa och ungdomsmottagningen, kuratorer fattar noll och jag orkar inte tänka på kondomer när jag är sugen. Stoppa kuken i mig bara så lever vi tillsammans, lyfter taket tills vi krockar med månen.

Men så får man kanske inte säga. Mycket som man sväljer trotsigt för att slippa förorena luften för andra. Konflikter. Det är just det. Lägger du ned någonting på bordsskivan så rätar de till sina kroppar, harklar, ett belevat leende och så kavlar de långsamt upp sina ärmar, tar sina politiskt korrekta ställningar. En, enligt dem, punkt för konflikten landar från deras mun på bordet, spottloska. Slutdiskuterat.

Så vi bara går, exhalerar. Fuktig asfalt och natten tömmer gator på folk. Jalusier åker ned, täcker för, gömmer missbruk, vänsterprassel, depressioner, kanske lite porrsajter också. Folk är bra märkliga, det är tur att de inte alltid ränner runt utomhus. Det är tur att alla har någonstans att ta vägen, oftast. Låsta dörrar, namnskyltar och ingen reklam tack!

Och vem är jag då? Snodd i håret, solblekta denim, du har mig på bokstaven A i kontaktlistan. En sån där jävla nagelflisa som envisas med att stanna när du försöker dra bort den. Fast du säger adjektiven: klok, snäll, ömtålig. Ömtålig som innehållet i en kartong märkt med “fragile”. Fast jag skickas inte någonstans. Bara regelbundet mellan Besvärsgatan och Vintervägen. Mamma, pappa, barn är ett fantastiskt koncept, har jag berättat om det förut?

Så jag inhalerar igen, denimtyget har sugit upp all cigarettlukt, säger: jag är rädd. Rädd att jag ska bli lika trött som stan. Att jag ska bli en sådan där som spottar på bordet, en korrekturläsare. En inskränkt avkomma. Mina föräldrars slaggprodukt. Jag vill ju vara unik, påstår jag i världen som dryper av klichéer. Vill inte smälta in i väggarna, bli min egna tapet. Vi är ändå cyniker, låt oss snacka.

Så vi bara stannar. Räknar mina andetag igen, du svarar inte. Det är nog försent för allt ändå.