Var är golvet? tänker jag när jag kollar upp mot ledningarna som sträcker sig upp mot en naken måne. En del människor har liksom inget golv. De vadar runt på tellus utan någonting som kramar dem om axlarna. Härstammar inte från en färgkrevad av kärlek. Snarare en oberäknelig explosion. Två individer sluter sig samman, blir ett fyrverkeri. Blåögd lycka, en okonstlad barnslighet som inte tillåter att tänka efter. Kroppen vill ha sex, ingen big deal. Men ur ingen big deal, ur tvåsamhetens fuktiga explosion kommer ofta en till urladdning.

Du.

En vandrande debutroman med händerna i fickorna. Utan golv. Ett efternamn har du i alla fall fått. Lite fysionomi, kroppsliga anletsdrag, rörelser.

Himlen hänger tungt över våra huvuden, redo att spräcka upp molnen, avfyra sitt kulspruteregn. Innanför har mitt regn redan kolliderat med marken. Jag vill spräcka upp min polokrage av skuld, vira armarna om din golvlösa existens. Du skulle väl inte tro mig bara, världen ter sig som om den vore bipolär. Det luktar vidbränt av terror i varje hörn, guldsprängda plånböcker tillhör dem som ätit upp sin empati. Vi sitter säkrast i lägenhetskartonger med TV:n påslagen. Så ska vi gå in innan stan blommar ut i regn?

Vi kan göra en explosion. Den kan vara fuktig och rå. Jag kan vilja duscha efter den, bara för att springa ifrån ditt skinn. Jag tycker inte om odören av två skinn som slutit sig samman. Vi kan låna mitt golv även om det är bräckligt. Klaga på giftsprängda grannbarn fastän vi själva gillar gift. Späda ut en klunk av det ena med det andra. Rulla, omsluta, tända. Svälja granater, inhalera röken från ett gevär som kommit.

Kaboom.