Där uppe krockar molnen i varandra, utsöndrar regndroppar som skyfall av blod ur öppna sår. Över stan faller dropparna likt självmördare som förbrukat sitt sista andetag av livsglädje och mot fönstren dör de. Vi ligger på ditt överkast, lyssnar på dödsfallen som trummar behagligt. Är inte slutet ett slags befrielse för den lidande? Eller en begynnelse till någonting mindre sårbart? Leker med fransarna på filten och tänker på hur många centimeter som skiljer ifrån kollision.

Bakom bomullstyg frestas ett flämtande hjärta om hur det är att vara hel, om så än bara för några sekunder. Det talas om hur elyseiskt det är att regna in i en annan och sakta krocka med själen i den andra. Hur ett samklang av två munnar kan kännas som världens mest efterlängtade konstverk. Hur taket sakta höjer sig bit för bit medan två lekamen flätar in sig i varandra.

Pupillen springer runt i taket, på de mörka trälisterna, på fönstret som samlar dödsfall i form av regn och spyr fram ett omfång irriterande måsskri. Det luktar regndränkta fläderblomsträd och bortrökta timmar. Jag förmår mig bara att önska mig en explosion när du plötsligt virar armen hårdare om min kropp, drar mig intill dig. Som en fläta ligger vi, dina fuktiga andetag i min nacke. Centimeter ifrån kollision.

Vad skulle hända då?

Om vi kolliderade. Om vi skulle bli färgkrevader, en urladdning på ditt överkast. Skulle inte det kännas lite som ett behagligt självmord? Som att alla självkontroller och plagg av logik skulle åka av och bli en bortglömd hög på golvet? Som att slutet på lidandet skulle rinna ut i rännilar som blod ur ett öppet sår? Som att de gräddvita väggarna skulle få färger från regnbågen? Som att kanten slutligen skulle lämnas, som att kroppen skulle flyga fritt från ett våningshus och fångas upp av asfalten?

Jag kniper ihop ögonen och spjärnar emot. Jag vet inte om jag är redo att dö.