Några glas sprätter upp stygnen på alla år som varit bekymmersfria. River ned kökstapeten, varför dricker du och skåpluckor som dräms igen. Nu vågar lillebror, kroppen har sträckt ut sig till en raklång och maskulin figur vars röst skär ned alla otympliga ursäkter från hennes sluddriga mun. Traumat håller honom i handen där han står på tröskeln in till köket, kramar och viskar mellan hans lockar om alla gånger som taket har ramlat in. Nu svider hans skinn, han tar i, svordomar regnar över köksbordet. Du borde låta bli. Inte framför mig igen, inte nu. Du borde veta att ingenting är förlåtet egentligen, fosterfamiljer och deras pannkaksluncher var som rullat gräs idag. Hjälper för stunden men bara så. Ett plåster men plåster är ett hölje.

Hans skuldror pekar ut genom tröjan, vill krama honom då. Kroppslig värme för alla gånger som vi har stått i hallen och växt upp i förtid. Om inte jag, hur skulle han vara då? Enslig, utan frukostmackor när deras sovrumsdörr inte skulle öppnas på hela dagen?

Hemtelefonen som knäckte upp pannan i argsint rus, de stod sådär länge och utlöste aggressioner, fyllda av gift. Bortdomnade ord i munnar på människor som egentligen skulle sitta med oss i köket, läppja på te och fråga om dagen som varit. Mamma, pappa, barn i hallen om natten istället.