Huvud mot fönster. En tunga har svalt alla orden, han sitter med motorn på, händerna ligger huller om buller i knät. Spretiga fingrar som huvud. Vart tar allt vägen när man klipper allting itu? När man stänger av motorn helt. Vad händer då?

När låten tar slut, vad händer då? När strängarna tröttsamt sträcker ut sig i avlånga ljud, gäspar. Lägger sig slutligen orörligt mot kroppen av en gitarr. När ljudet av liv från fingrar som smeker en kind insmord i sommar och salt dör ut, vad händer då?

Kan han låta blicken sova i knät medan han kör? Han vill ju undslippa se alla risker som svischar förbi. Dem är så storvuxna och har så nakna, knotiga grenar. Han kanske kör in i en men då får det vara, han vill inte vara förberedd. Bara släppa sig själv, låta kroppen rulla upp mot livets kant och dunsta ned bland glassplitter av allt som kunde ske.

Hösten gör grejer med oss. Den väcker oss upp från sommaridyllisk koma, rullar ned vindrutan, låter oss känna dennes vassa vindar. Ögonlock dras isär som gardiner för ett fönster, nu ser vi. En kyla så bastant och eldröd att vi tar fel på rätt och misstar rätt för fel. Nu klarar vi inte längre av att gå runt med nakna själar. Vi gömmer oss bakom kapporna i hopp om att åter bli upptäckta.