Jag är utrustad för dig, världen. Inte för att du ursprungligen är en farlig plats, nej. När jag var liten var du så omhändertagande, jag kände dig i en kram varje dag. Du var mjukt bäddad och jag tänkte att världen, du är en fin plats. Allting löser sig. Ibland var mammas kinder insmorda i gråt och någon gång höjde pappa handen, men sådant där falnade fort och övergick i ett leende och en förklaring som hette “kommer aldrig hända igen”. Lillebror fick ta mer plats och jag blev åsidosatt några gånger för att pojkar är “starkare”. Och det löste ju sig, jag tänkte att det var skönt att jag slapp bära flyttkartongerna för att jag är tjej.

Och världen, när du introducerade orättvisan så tyckte jag inte om den. Den bara växte och växte med varje år, slukade mina chanser och väckte ett slags rädsla i mig. Det började väldigt försiktigt gro och slutligen bara trängde sig orättvisan in i nästan varje sammanhang. Och världen, orättvisan har många olika ansikten. Det har jag märkt. Genom åren har jag sett hur hudton, sexuell läggning och politiska åsikter har blivit uppdragna, omkullkastade och trampade på av orättvisan.

Orättvisan ville jag aldrig möta själv. Jag gillade som sagt inte det där mötet. Och slutligen insåg jag att orättvisan stod vid min födsel och lade mig i ett fagert, litet fack redan då. Orättvisan har följt med mig hela livet.

Jag är utrustad för dig, världen. Och jag har burit denna utrustning så länge jag vet. Sedan orättvisan mötte upp mig på BB. Så länge har jag gått runt med min utrustning. Jag har inte märkt av den för att jag har varit så anpassningsbar och lagt mig jämte vad som sker. Men när mammas kinder var insmorda i gråt, när pappa höjde handen, när pojkar retades och när lillebror fick ta mer plats – så höjde jag omedvetet mina knogar men backade även bakåt. Så tänkte jag att ju mindre jag är, desto bättre.

Min, likt många andra tjejers och kvinnors, utrustning är osynlig och går på senare dagar ut på att ha supersyn och superkänsel. Lite som ett sjätte sinne. Att registrera och känna av stämning för att kunna avgöra om det är en farlig miljö eller om jag kan stanna. En mans blick kan skära genom huden, det gäller att vara uppmärksam på vad blickar säger och mindre på vad orden väger. När alkohol medverkar blir det genast svårare att ha supersyn och superkänsel och det är väl kanske därför jag är extra rädd när jag går på krogen?

Fast jag vill ju inte vara rädd när jag går på krogen. Jag vill ju kunna gå ut och ha kul och inte känna hur någons händer helt plötsligt börjar treva efter mina personliga territorium. Jag går ut med min kropp som är mitt tempel och jag vill inte att någon, i synnerhet främling, ska passera min sfär och kladda på mig. Jag vill inte ha det nedskrivet på pannan eller behöva fösa undan någon, jag vill att respekten ska finnas där oavsett vad. Och jag vill ju inte vara rädd överhuvudtaget.

Från att ha sett livet som en mjuk bädd fylld av frihet, demokrati och alla dessa ”det-löser-sig”-mantran, så ser jag nu hur det egentligen är och jag har väl blivit relativt van. Jag vet hur jag ska använda min utrustning. Dock skär

det och tär det i mig att jag har blivit van, det är nog det värsta faktumet av dem alla.

Världen, jag vill ju inte vara rädd för dig. Jag vill inte bära en utrustning för att kunna leva i dig.