Du sår inga löften i min trädgård. För även du vet att vädret alltid är oförutsägbart, föränderligt. För även när solen lyser sitt skarpa sken den dagen du träder in på min mark så vet även du att molnen gömmer sig, du vet att en del bär på blytunga tårar, att en del kolliderar med andra så att himlen skär sig i blixtar. För även du vet att löften har ett liv som kan ta slut, att de kan förtvina, att de inte blommar för all evighet. För du går i mitt gräs med dina bara fötter och även du vet att man ska vara försiktig med naturen, varsam.

Du är en betraktare, dina långa fingrar drar igenom knutarna på min själ. Du ser dig om på en mark med förflutna löften som vissnat, skrumpnat ihop. En del har dragits upp med rötterna, andra har kvarvarande rötter i jorden men saknar ett liv ovanför marken. Dina ögon promenerar på varje skråma, ömsint. Tänder en cigg, håller staven mellan läpparna, promenerar och filosoferar.

För efter alla färgsprakande löften som doftat underbart av sommar har vintern tagit död på dem alla och det vet du. För jag vet och även du.

“Men du”, blåser ut röken på slokande blad och uttorkade stjälkar, “varför har du låtit alla dessa missvisande löften växa i din trädgård?”

Ovetskap, dumdristighet eller en tendens att förälska sig i blommornas korta liv? Jag kollar bort, slokar med blicken, skuldbelagd. Men du sopar bort resterna av somrarna som varit och sätter dig ned bland gröna strån, blåser ut röken, plinkar på en gitarr och sjunger ordlöst. Ord lovar för mycket och skadar för mycket så jag kollar på dina ögon istället. Löfteslösa och ännu vackrare än en bukett fasansfullt lovliga löften.

När du reser dig upp vet jag aldrig om du beträder min trädgård igen. För du luktar av ovisshet och mystik och lovar ingenting. Du lämnar kvar den fula fimpen på min mark som ett litet spår, inte ett löfte.