Sömnen är oförutsägbart vacker. Med sina silkesfingrar smeker hon våra pupiller så att de medgörligt tippar bakåt, faller ned för spiralen av dovt isolerade väggar som består av behagligt mörker. Hon kramar lungorna, fyller ådrorna med tjockt silver som får pulsen att tappa sin kraft. Slutligen endast ett dovt klappande i kroppens centrum. Du-dum … Du-dum …

På taket är vi oslagbara. Den första luften sipprar in mellan våra inre väggar, mellan våra revben. Det är vi som möter dagen. Silverhimmel och askgrå bomull reagerar drastiskt på gryningens fackla. Eldsvådan lever farligt och vackert mellan fagra bomullstussar till moln.

Ögon i silver, läppar av guld. Småkornigt glitter från tungspets till tungspets och en liten guldig glöd av nikotin i mungiporna. Askar bekymmer som om inget vore. Låter det regna bort från tippen av ciggen i form av död glöd.

Men sömnen tar oss. Slutligen lösgör sig pupillen från sitt fäste, vi tippar bakåt. Tillsammans. På världens kant, på takets kant, vi faller. Regnar ned i form av silver och guld och bomull och eld.

Så drar jag mig lite närmare, viskar:

“Klockan fem på morgonen, från mig till dig: det var det här jag behövde.”