En vit mösskulle i bomull med en svart plastskärm. Mitt namn, årtal, klass, skola. Vacker och så. Absolut inget fel med den har jag övertygat mamma. Absolut inget fel alls. Så flinar jag brett, drunknar i vita volanger och spets, höjer glaset vid åsynen av alla andras höjda glas, flinar och skrattar. Frihet.

Frihet?

Champagnebubblorna är sträva i halsen och början på sommaren är en sur uppstötning. Regnet trummar mot tälttaket, solen vill inte se upplösningen. Leendena börjar sakta formas till en kletig smörgåstårta, det är ett flerportionsformat av glättiga hej då-pläderingar och falska vi-måste-hålla-kontakten-anföranden. Känns lite plastigt, tänker jag.

Tänk att alla minnen blir en mössa. En mössa som sedan läggs undan i någon kartong när man flyttar söderut, glöms bort och tas inte upp förrän om några decennier efter upplösningen. Kan en frihet glömmas bort sådär? Och vad händer med den där första, spritdränkta kyssen man fick på insparken i ettan? Ligger den där i mössan och skäms? Och den där historieuppgiften som man fick ett A på, blir den en liten stolthet som inte längre känns lika euforisk?

Allting som vunnits och förlorats under årens lopp bara hänger som lösa fragment och fladdrar med vinden. Ingenting är en vinst nu längre. Ska man bara svälja bubblorna i glaset och kasta upp mössan i luften?

Tiden är obrukbar. Har du använt den så är den redan använd. Du kan inte bläddra tillbaka, sudda bort, skriva om. Inget fusk på provet! Allting som skrivs sparas och arkiveras och nästa kapitel skrivs med avstamp på föregående.

Jag håller den där tiden i mina händer. Den är i vit bomull och har en svart plastskärm. Som ett slags form av deklaration på att tiden alltid finns kvar men att den likt förbaskat måste bli en huvudbonad som slutligen bara blir en frånvarande påminnelse i någon flyttkartong. Friheten i en mössa. En jävligt ful mössa.

“Vill du ha en till bit?” frågar någon mig och pekar på smörgåstårtan.