Fotograf: Kristin Vogt

Skönlitteratur – Novell – Anni Svensson – De viskande

 

Hon ligger ensam, ihopkrupen ovanpå täcket i den gigantiska dubbelsängen, i rummet där allt går i vitt. Väggar, golv, matta, kuddar, ja till och med lampan i taket är vit. Den exklusiva lampan av äkta fjädrar är stor och rund i olika toner av vitt. Den påminner om ett lurvigt moln och är perfekt att se på för att locka tankarna till annat än det som brinner inuti henne.

Allt i den nya lägenheten är vitt, opraktiskt och kallt. Det är bara hon själv som bär ansvaret, det är hon som valt alltihop. Trots att hon egentligen tycker om saker i färg, har hon släpat hem allt hon kunnat hitta i vitt. Är inte det märkligt? Kanske ett slags uppror mot det som varit innan då allt var starka färger. Nu var allt tvunget att bli nytt, utbytt, annorlunda. Och vitt.

Hon ser ut genom sovrummets två fönster och oändligt många tankar far igenom huvudet. Kanske höll hon på att bli galen? Hon är kall, huttrar och det skarpa ljuset av sommaren gör att hon måste kisa med ögonen. Det har blivit högsommar utan att hon ens lagt märke till det. Solens strålar tar sig igenom de stängda, smutsgrå fönsterglasen och dansar på hennes täcke, i det toviga håret och bleka ansiktet. Solstrålarna skär in som vassa eggar i de svullna, begråtna ögonen.

Allt står i blom där utanför fönstren. De stora björkarna som hon kan ana topparna på är i full prakt. Sommaren är hennes favoritårstid, bedårande vacker. En tid där luften andas hopp, en tid där skog och ängar vaknar. Hon vet att där utanför hennes fönster finns allt som är livet. Vännerna hon älskar, solljus som värmer, doft av nyklippt gräs, syrén och rosor. Men här i hennes rum är det mörkt och kallt. Här vilar instängdhet. Alla fönster som för länge sedan stängts trots längtan efter luft och ljus. En ovanligt obehaglig kyla håller henne i ett hårt grepp. Kylan kommer inifrån, från ett stort, mörkt hål som hotar att svälja henne hel. Ett odefinierbart hål som ingen hittills lyckats upptäcka förutom hon själv. Ingen röntgen- eller ultraljudsundersökning, ingen läkare har kunnat se något, och ändå finns där uppenbarligen något som växer sig allt större.  

Det är som om hennes kropp har slutat fungera. Stilla och upproriskt i ett aldrig sinande flöde. Inget verkar längre logiskt, tankarna far runt utan stopp. Ingen tanke kan slutföras. Ett krig rasar i tankarnas boning. 

Vad hade hon gjort? En av de två viktigaste personerna i hennes liv har hon svikit. Kommit med anklagelser utan substans. Det var så hon gjorde, det var sån hon blivit. Misstänksam, rädd att förlora, ologisk i tanke och handling. Hon hade ofta blivit sviken, eller var sanningen en annan?

När hon äntligen hittat någon hon ville dela allt med var det hon som svek. Hon som aldrig någonsin vågade lita på att någon eller något kunde vara sant. 

Det kanske är som de säger ändå, de som viskar till henne ibland. Att hon ska bli likadan som andra varit före henne. Det ligger där mer eller mindre latent, och allt kommer kanske tillbaka ändå. Hon hade kanske haft fel om mönster som kan förändras, byta riktning. En svag kanske förblir svag. Arv och destruktiva mönster är kanske inte möjliga att bryta. 

Kylan sprider sig, griper tag i varje liten del i hennes kropp. Det svarta hålet är på väg att sluka henne inifrån. Hon har inte kraft att klä av sig, ansträngningen är för stor men hon rör sig lite åt sidan för att kunna dra det stora vita täcket ovanpå sig. Nu ska hon stanna här, inte gå ut mer, bara sluta ögonen och vänta. De viskande fick rätt. Cirkeln är sluten.