Många av oss har väl någon gång eller kanske flera gånger tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen.

Just när det mesta i livet känns väldigt bra, du vet en känsla av sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs med tillvaron. Kanske mer än trivs, det är näst intill lite euforisk glädje som skuttar runt inombords.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln. Det där händer när jag minst anar det. Gupp på vägen, prövningar eller kalla det vad du vill.

Nyligen saligt glad över att äntligen kommit framåt med träningen efter en tids uppförsbacke. Lagt på vikter, gått längre och längre på löpbandet (efter kraftig peppning av mig själv) och känt mig starkare än på länge. Träningen går som tåget och livet känns på det hela bra. Nåja, det tar väl emot ibland. Jag är trött, det är mörkt, kallt och du vet allt det där andra man intalar sig när det är dags och den inneboende latmasken hellre vill ligga på soffan. Men jag trotsar ändå den där masken morgnar och kvällar, tränar regelbundet, ökar på intensiteten och det är det viktiga.

Jag skrev också. Massor. Noveller, kapitel i mina pågående bokprojekt och en del annat. Men så tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det en rad orsaker den här gången. En nära anhörigs akuta insjuknande och en del andra tunga händelser som berör människor i min närhet. Skrivandet slutade fungera, hjärnan hade fullt upp med att ta hand om annat. Det fanns inte heller längre utrymme för träning mer än korta promenader. Med de senaste händelserna föll också en deadline jag hade för en novell till en antologi som kommer ut i sommar. Det blir en antologi utan mitt namn och det är jäkligt irriterande eftersom jag var nästan klar.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag måste fortsätta skriva, följa min plan. Mina noveller och bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen.

Tänker på fisken Doris i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet någonstans för ett par år sedan, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet igen idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.” / Eckhart Tolle