Ja, varför skriver jag? Det har jag funderat en del på och jag tror att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Berättelser som jag hoppas ska intressera, beröra och kanske inspirera. Få dig att känna, fundera och reflektera.

Ända sedan jag var liten har jag läst väldigt mycket. Och någonstans där i böckernas underbara värld och bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Ända sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att bena ut frågor jag funderar på, ibland för att prova hur olika ord och meningar passar ihop eller för att undersöka om jag har förmågan. Och ibland skriver jag för att bli av med jobbiga känslor jag bär på eller bara för att det är så himla roligt. Skrivandet ger mig bra saker som glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i den stunden. Jag hoppas också att det jag skriver ger något till den som läser, den där avlägsna gestalten som jag ser framför mig, men långt bort och med suddiga konturer.

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Och jag skulle bli författare. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg att följa min dröm och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första verk. Är du mer nyfiken på just det? Kika gärna här: Vad skriver jag om?

Under tiden när jag arbetat med mitt större skrivarprojekt har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag hos nätverket Give it forward som senare blev Idérummet (några exempel finns i slutet av inlägget) och det gick bättre än jag kunnat drömma om. Väldigt många (över 20 000) läste och delade det jag skrev, vilket blev min morot till att starta en egen blogg och testa lite till. Det gav i sin tur gav mig tro, inspiration och kraft till att fortsätta arbetet med mina egna berättelser.

För en tid sedan läste jag ett intressant inlägg på Debutantbloggen (jättebra blogg!) av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För vad gäller mina större skrivarprojekt ser jag en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan som jag hoppas ska ta emot det jag ger och tycka att det är bra, att just min berättelse kanske göra världen lite bättre och kanske, kanske också hjälpa eller inspirera en annan människa.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, berättelser, men jag har också alltid haft ett mål. Det tror jag hjälper, oavsett vad man vill, att ha tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att jag en dag ska bli utgiven, en gång och två gånger och sedan äntligen efter två verk (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Skriver du och i så fall – skulle du skriva om du visste att ingen läste? Om du inte skriver själv, men gärna läser – berätta gärna vad du läser och varför. Det hjälper mig att utveckla mitt skrivande. Tack!

/Anni

Ps Några av blogginläggen som blev en framgång var ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra” och ”Ingenting är omöjligt” och  ”Vrider du också på pinnen?” 

 

”Be bold enough to use your voice, brave enough to listen to your heart, and strong enough to live the life you´ve always imagined.” – Tomas Öberg