Fotograf: Steinar Engeland

Du vet vad jag menar. Det största sveket. Försök inte att låtsas att du inte vet vad jag menar. Om det inte var du, ja då var det din partner. Vi har alla varit där, på ett eller annat sätt. Om du trots allt fortfarande tror dig ha en ren själ, då ska jag berätta för dig hur du snart kommer att sälja ditt liv till djävulen.

Det kommer att börja oskyldigt, men eskalationen väntar bara på det första snedsteget. Du kommer att befinna dig hemma, ensam. Eller så kommer du befinna dig på en konferens med jobbet och bo på det där hotellet som serverar en sådan där extra god frukost. På dagen kommer du ha sällskap men på kvällen, då kommer du att vara ensam. Dagens alla måsten har du redan klarat av, eller åtminstone kommer du att intala dig det. Du kommer att skylla på att du hade tråkigt. Vi lever trots allt i en tid där allt cirkulerar kring oss, vår bekräftelse och stimulans. Ensamheten kommer att göra sig påmind. Du kommer att tänka att ni har pratat om det där, om att vara varandra trogna, om att det här det är något som är ert. Och du kommer att tänka att du faktiskt helst av allt skulle vilja göra det tillsammans med din partner, men nu är ju hen inte här. Och stimlanskontot sinar. Antingen är det ensamheten som ekar mellan lägenhetens vita väggar, eller så är det hotellrummets föraktfulla tystnad som gör att du tar det första steget. Steget du aldrig trodde att du var kapabel till. Säg, är inte tillgängligheten vår tids värsta fiende? Du kommer att tänka: för andra kanske, men inte för mig!

Den tanken kommer att följas av flera.

Andra gör det, men inte jag!

Andra, men inte jag…

Andra, kanske också jag.

Andra, så varför inte jag?

Andra, och jag.

Jag.

Egentligen kommer du ha vetat att risken var överhängande redan när du ankom till konferensen eller när din partner låste ytterdörren bakom sig i morse. Vänligt men bestämt har du hela dagen försökt att undantrycka begäret. Allt annat vore under din värdighet. Fast om du ska vara helt ärlig mot dig själv, har du knappt kunnat tänka på något annat under hela dagen. Frestelsen har svansat framför dig, omkring dig, i dig. Frö efter frö har såtts. Förväntningar har byggts upp.

Så för att fylla den där ensamheten, kommer du att begå det ofrånkomliga misstaget.

Och sedan kommer du att sitta där. Välbefinnandet som det kortvariga sällskapet gav, är bara sekunderna efteråt som bortblåst. Tomheten kommer att kännas större, djupare och mer djurisk än tidigare. Du kommer att frestas att göra det igen. Det är mänskligt att fela, kommer du desperat att tänka. Du tänker på lögnerna du nu måste iscensätta, som om du vore nästa Alicia Vikander. Vem tror du att du är? Du kommer att överväga om det inte bästa vore att säga sanningen, eller åtminstone en del av den. Ja, så är det nog.

Snart kommer du att inse att det här inte var första gången. Du skäms över att återfallsstatistiken äckligt nog har haft så rätt om dig. Du vet att ett förlåt inte kommer att rädda situationen. Det gjorde det inte sist. Då översteg bråket alla tidigare proportioner. Men det är trots allt först i morgon som du måste ställas inför rätta. Först i morgon. Och misstaget är ju redan begått, så vad spelar det för roll om du skulle göra det igen?

Så du gör det.

Och medans du trycker på “play” och  förskjuter morgondagens problem, till just morgondagen, då ökar ditt skuldkonto hos Netflixdjävulen med ytterligare fyrtio minuter.