Att frukosten är dagens viktigaste mål är nog de flesta överens om. Men vem har egentligen tid, ork eller värdighet nog att ställa sig att baka scones och slunga ihop en spenatsmoothie innan man ens har fått dagens första notifikation från sina värdelösa vänner på instagram eller annat valfritt socialt-hor-medium. För värdelösa är dom, kattdelarna, selfiesmutsen, och spegelgymmarna, men eftersom hela ens existensberättigande hänger på den sköra tråd vi kallar för följare, vänner eller rätt och slätt stalkers står vi ut och scrollar igenom meningslösheter från människor vi aldrig ens skulle hejat på om vi mötte dom på gatan. Med en sådan inledning på dagen går det helt enkelt inte att förtära något annat än en traditionell säljarfrukost. En kaffe i näven, en cigg i munnen och därefter en inte-fullt-så-spänstig språngmarsch till arbetet. Ett arbete som inte ens en Adolf Eichmann kan hävda ger dig frihet. Kaffet är för att väcka liv i den trötta kropp som transporterar dom hjärnceller som ännu finns kvar, ciggen är för att motstå frestelsen att skalla 9:ans buss istället för att träget fortsätta Golgata-löpningen till jobbet.

Spriten räddade mig från sporten, men ciggen räddar mig från att gå full Breivik varje arbetsmorgon, året runt. Där kan vi prata samhällsvinst Gabriel Wikström.

Ni kan höja skatten på cigg hur mycket ni vill, göra paketen fulare eller försvåra för vuxna konsumenter att göra ett eget val, leva sitt eget liv. Men jag kommer aldrig att sluta röka.

Fuck hälsofascister. Fuck Gabriel Wikström. Fuck Cancer.