Hästar.  Vi måste tala om hästar.

Eller, nej. Vi behöver fan inte prata om hästar, men jag är så innerligt trött på att prata politik, samhällsproblem och vilken kvarg som smakar minst e-nummer. Jag lärde mig att uppskatta hästar som kreatur i något sånär vuxen ålder. Och det var aldrig ett eget val. Nej, den svenska staten bestämde på eget bevåg att hästar vore en rimlig sysselsättning för mig. Under elva månader tvingades jag att mocka, rykta, rida tills jag slutligen bemästrade den ädla konsten att mounta ett djur stor som en mindre buss. Hästar är en stolt ras, det är inget djur man bara befaller till lydnad hur som helst, alla som någon gång har tagit det första vingliga steget upp i stigbygeln vet att hästar ger och hästar tar.

Min första kontakt med en häst höll på att sluta i vad som enbart kan jämföras med en Shakespeare-tragedi. Jag blev beordrad att, helt ensam, greppa ett träns och trä det över den väldige Opals mule. Inget problem tänkte jag. Get the fuck out of here, tänkte Opal. På alldeles för självsäkra ben gick jag in i boxen för att slutföra min till synes enkla uppgift. Men Opal var inte med på noterna. Inte alls.

Jag var säker innan, det var jag. Men självsäkerheten rann av mig i samma stund som jag öppnade box-dörren. Cirka 400 kilo frustande muskler mötte mig och jag är helt övertygad om att han såg skräcken i mina ögon. Paniken. Men vad hade jag egentligen för val? Jag var så illa tvungen att slutföra uppgiften för att inte riskera att få en ordentlig hårtork till avhyvling av befälet som barskt övervakade mandomsprovet. Jag gick rakt emot Opal. Han gick höger. Sedan snabbt till vänster för att, kvick som en kobra och med hat i blicken, störtdyka mot familjejuvelerna. Av ren överlevnadsinstinkt hann jag dra tillbaks höften i en fällknivs-manöver, tillräckligt långt för att han inte skulle svälja den hel, men inte snabbt nog för att undvika ett ordentligt tjuvnyp. Falsettskriket som följde hade kunnat förvandla Louvrepyramiden till en liten liten hög med glas.

Jag hade blivit kroppsfintad av en fåle. Överlistad och förnedrad. Jag vill inte dra det så långt att jag skulle kalla det för ett sexuellt övergrepp, det gör jag inte. Men nog borde en eventuell samtyckeslag även innefatta hästar.

Några fysiskt bestående men blev det aldrig efter överfallet, men det tog åtskilliga veckor innan jag kunde slappna av i närheten av en häst igen. För att övervinna eventuella rädslor hos soldaterna tillämpar försvarsmakten fort-så-in-i-helvete-upp-i-sadeln-igen-metoden, som någon sorts hemmasnickrad variant av KBT. Inte särskilt raffinerat eller antroposofiskt måhända, men synnerligen effektivt. Jag och övriga värnpliktiga härdades i box och i paddock tills vi lärt oss att handha en springare utan att sätta liv och lem på spel. Det tog åtskilliga blåmärken, sönderbitna kroppsdelar och regelrätta bröstvärmare innan vi var redo att berida Stockholms hårt trafikerade gator och föra en stolt och anrik tradition vidare.
Opal travar, sedan april förra året, runt vid de sälla jaktmarkerna tillsammans med Streif och Sleipner. Jag kan inte säga att jag saknar honom.