Vilken tur att öl och uteserveringar uppfanns så man har en anledning att titta på fotboll.
Det kan väl inte vara nån som egentligen tycker att det är kul att titta på gravt överbetalda sprättar som ränner runt och jagar en läderkula. Jag kan förstå att man vill titta på barn som spelar, fast det har ju inte med fotbollen att göra. Nej, då gör man det för att man är förälder eller känner lojalitet till någon familjemedlem eller vän som har en fotbollsspelande skitunge med intorkat snor under näsan.  Men att titta på vuxna som är bättre skådisar än den bästa dokusåpastjärnan, som dessutom byter frisyrer oftare än den mest luttrade pojkbandsmedlemmen, det är ju bara slöseri med tid.
Måste ju ändå ge de stackars pensionerade bolltrixarna, att de flesta av dem ändå gör sig bra på en billboard iförd H&M-kalsonger av sportig modell. Heja Sverige! Eller?
Hur kan nån förresten ta en nittiominuters joggingtur, med tusentals andingspauser, på så stort allvar? Kom igen, det är ju bara 22 personer som inte är mer speciella än söndagsfilmen på fyran (hur många gånger kan man visa repriser av Beck egentligen?!).  Men så fort man sätter på dem en färgglad tröja med lite sponsorer på då är det blodigt allvar. Lika allvarligt som konflikten på krimhalvön. På tal om det, hur blev det med Eurovision?
Zlatan och hans bollkallar i all ära, men hur kan de mäta sig mot Putin i bar överkropp och hans hårfagre bästis i hamburgerlandet.
Det enda man har att tacka denna preussiska bollek för är sommarhiten från nittiofyra, vad vore väl alla aspirerande kareokestjärnor utan den?
Nä, tacka vet jag solglasögon på näsan och en rykande lager i handen.