Författare: Anna Jegorova

Om författaren

Anna Jegorova

Anna fyller snart 20 år. Hon är uppväxt och bor i Hudiksvall. Hon driver instagramkontot @impulserna, springer på löpband och tar sig runt på sin skärt rosa cykel. Hon gillar svartvita foton och vitt vin. Förutom det är hon redaktör för Polemik Poetry.

Huvud mot fönster

Huvud mot fönster. En tunga har svalt alla orden, han sitter med motorn på, händerna ligger huller om buller i knät. Spretiga fingrar som huvud. Vart tar allt vägen när man klipper allting itu? När man stänger av motorn helt. Vad händer då?

Läs mer

breven till q, säg inte så än

[andra brevet] hej q jag måste tyvärr förhindra dina ord på alla sätt och vis talar du ändå rent tiden är tjock och envis säsonger går in i varandra, snart bara en blaskig röra på torftiga ingredienser gatlyktor slokar med sina ljushuvuden över gator som trampas av valborgsfötter och midsommarkyssar parkbänken är naken för där vill inte decembersjälvmord förklara kärlek till augustibarnet det var en tid sedan som någon annans läppar smakade mer än utfyllnad en själv med sig själv är en utmaning när allting annat är en konstruktion, en anordning ett förutsägbart manus, en alldaglig etikett vi äter...

Läs mer

Oslagbara på taket

Sömnen är oförutsägbart vacker. Med sina silkesfingrar smeker hon våra pupiller så att de medgörligt tippar bakåt, faller ned för spiralen av dovt isolerade väggar som består av behagligt mörker. Hon kramar lungorna, fyller ådrorna med tjockt silver som får pulsen att tappa sin kraft. Slutligen endast ett dovt klappande i kroppens centrum. Du-dum … Du-dum … På taket är vi oslagbara. Den första luften sipprar in mellan våra inre väggar, mellan våra revben. Det är vi som möter dagen. Silverhimmel och askgrå bomull reagerar drastiskt på gryningens fackla. Eldsvådan lever farligt och vackert mellan fagra bomullstussar till moln....

Läs mer

Orytmiskt hjärta och flyktvägar i färg

Tankarna lägger sig varmt kring din hals tillsammans med mina nyfikna fingertoppar som vill känna på landskap av hud, skinn, människa. Jag har ett orytmiskt hjärta, ögon som springer bort från mina hemtrakter, ben som skälver av att vara fast. Fast nu är jag inte fast. Min kropp saknar mark, huvudet saknar fäste om tid. Kollar klockan och den släpper mig vårdslöst i havet och jag måste medge att jag gillar det.

Läs mer

Jag är utrustad för dig, världen

Jag är utrustad för dig, världen. Och jag har burit denna utrustning så länge jag vet. Sedan orättvisan mötte upp mig på BB. Så länge har jag gått runt med min utrustning. Jag har inte märkt av den för att jag har varit så anpassningsbar och lagt mig jämte vad som sker. Men när mammas kinder var insmorda i gråt, när pappa höjde handen, när pojkar retades och när lillebror fick ta mer plats – så höjde jag omedvetet mina knogar men backade även bakåt. Så tänkte jag att ju mindre jag är, desto bättre.

Läs mer