Författare: Ano nym

Om författaren

Ano nym

Vi måste tala om hästar

Hästar.  Vi måste tala om hästar. Eller, nej. Vi behöver fan inte prata om hästar, men jag är så innerligt trött på att prata politik, samhällsproblem och vilken kvarg som smakar minst e-nummer. Jag lärde mig att uppskatta hästar som kreatur i något sånär vuxen ålder. Och det var aldrig ett eget val. Nej, den svenska staten bestämde på eget bevåg att hästar vore en rimlig sysselsättning för mig. Under elva månader tvingades jag att mocka, rykta, rida tills jag slutligen bemästrade den ädla konsten att mounta ett djur stor som en mindre buss. Hästar är en stolt ras,...

Läs mer

Glädjen av att bo i Sveriges 13:e största stad

När man är i bosatt i Gävle finns det inte mycket att glädjas åt. Folket som bor här tror att det är en storstad trots att det bara bor lite drygt 70k i stan. Vintrarna känns längre än handläggningstiden på Migrationsverket och när det väl blir varmt så är det mest exalterande  att ligga och sola vid en damm i en park som tror den ligger i Paris. Men Gävle strand är ju så fint och ligger vid vattnet tänker du. Alla uppskattar hav och nya fina lägenheter men när det blandas med nedlagda fabriker får man ett område som vill vara Hammarby Sjöstad men blir en blandning av Bo01 och Tjernobyl. Gallerian Nian skryter om att de har öppet alla dagar i veckan. För mig är det en självklarhet att ett köpcenter har öppet varje dag och inget som bör lyftas fram i reklam. Framförallt inte när öppettiderna är sämre än Gary Sundgrens landskamp mot Luxemburg 1999. 12-16 på söndagar är inga öppettider för en “storstad”. O’Learys är den populäraste restaurangen för där finns både sport och äkta amerikanska burgare direkt från Boston. Jag hatar O’learys och har aldrig förstått grejen med att gävleborna går dit för att fira något. Maten är värdelös och priserna om möjligt ännu sämre. Om jag någonsin tvingas till att fira något på O’Learys kommer jag hoppa rätt i...

Läs mer

Fuck cancer

Att frukosten är dagens viktigaste mål är nog de flesta överens om. Men vem har egentligen tid, ork eller värdighet nog att ställa sig att baka scones och slunga ihop en spenatsmoothie innan man ens har fått dagens första notifikation från sina värdelösa vänner på instagram eller annat valfritt socialt-hor-medium. För värdelösa är dom, kattdelarna, selfiesmutsen, och spegelgymmarna, men eftersom hela ens existensberättigande hänger på den sköra tråd vi kallar för följare, vänner eller rätt och slätt stalkers står vi ut och scrollar igenom meningslösheter från människor vi aldrig ens skulle hejat på om vi mötte dom på gatan. Med en sådan inledning på dagen går det helt enkelt inte att förtära något annat än en traditionell säljarfrukost. En kaffe i näven, en cigg i munnen och därefter en inte-fullt-så-spänstig språngmarsch till arbetet. Ett arbete som inte ens en Adolf Eichmann kan hävda ger dig frihet. Kaffet är för att väcka liv i den trötta kropp som transporterar dom hjärnceller som ännu finns kvar, ciggen är för att motstå frestelsen att skalla 9:ans buss istället för att träget fortsätta Golgata-löpningen till jobbet. Spriten räddade mig från sporten, men ciggen räddar mig från att gå full Breivik varje arbetsmorgon, året runt. Där kan vi prata samhällsvinst Gabriel Wikström. Ni kan höja skatten på cigg hur mycket ni vill, göra paketen fulare eller försvåra för vuxna konsumenter att göra ett eget...

Läs mer
  • 1
  • 2

Kaetgorier