Författare: Mikael Mansén

Om författaren

Mikael Mansén

Mikael Mansén har alltid älskat att berätta historier. Sagor har han tusentals av och kan skapa nya inom loppet av ögonblick. En aldrig sinande ström av fantasi och allt för lite tid att skriva ner den. Han skriver ofta om skuld, makt, fruktan och sorg och väjer inte från att gestalta och dröja kvar vid det stundtals obehagliga, avskyvärda och fruktansvärda. Men lika viktigt om inte viktigare är skönhet, kärlek och längtan. En lagom balans mellan de båda skapar ofta en vacker och mörk poesi. Besök gärna Mikaels egen hemsida www.mikaelmansen.se.

Elin

”Elin”, stod det på displayen. Sigge höll telefonen i handen, tummen svävade över ”svara”. Tankarna virvlade. Overklighet och kåthet svepte genom kroppen. Flimrande bilder av hennes nakna kropp höljd i skuggor. Men trots det lät han telefonen ringa tills den tystnade.

Läs mer

I höststorm (Isabell)

Du är likt inget annat. Inte heller dina läppar, dina ögon, ditt hår och ljudet då du andas. Jag drömde om dig i natt. Ser dig i höstvind. På en äng står du, inte långt ifrån en skog, med trädkronor kraftigt svajande. Kring dig böljar gräset. Du sträcker händerna mot himlen och njuter av stormen. Inget regn, inga svarta moln. Istället är skyarna grå i skiftande färger. Solen kastar sina sista strålar mot horisonten. Där ljuset smeker molnen, sätts de i brand. Du rasar likt ingen annan. Jagar bort sommaren. Snart sveps du upp från jorden och flyger bort....

Läs mer

Stockholmsnätter

Jag förlorar mig i svarta glittrande Stockholmsnätter. Himlens skiftningar, solnedgången, uteliggarna, de svettiga klubbarna, fukten på utsidan av glaset, den förföriska doften av en kvinnas hals och hennes hår som kittlar min kind. Mörkret i ögonen hos förlorade själar, ljuset i knarkarnas, eller den förintade blicken hos en kvinna, som utan ord säger att hon vill ha...

Läs mer

Sommarön

Även om hon trodde det, även om hon aldrig fann någon likasinnad, så var Elin inte ensam. Det fanns fler som hon. Varelser som inte hörde hemma bland oss människor.   Solen vilade över trädens toppar och spred ett gyllene ljus över gräset och sjön. Långsamt, för att inte missa något, rörde hon sig uppför den lilla grusvägen. En förtvivlad känsla. Smärtsamma minnen av en barndom som för alltid var borta. Hon hade hoppats att tiden skulle stått stilla, men upptäckte nu att inget förblivit oförändrat. Huset skymtade mellan trädens löv. Något ögonblicks tvekan… skulle hon ha kommit? Borde...

Läs mer
  • 1
  • 2