Gardinen skymmer mer än halva fönstret, så jag skissar morgonljuset med generösa drag.Moln som viker undan för nya moln. Koreograferar. Improviserar. Spiller kaffe på min bleka hud, på morgonrocken, på kudden, i sängen. Har slutat torka upp sånt. Slumrar slött om, på intorkade fläckar.

I feberdrömmar knivhugger nya versioner av mig en naiv avväpnad upplaga. De låter mig sova bort halva dagar. Motsägelsefulla sjunger de i kör. Bara för att överrösta grämelsens starkaste sång med framtida farhågor.  
(Förnimmer ni den? Lystrar ni till tempusbyten?) Författarens längsta saga, den om kroniska syndrom, vaggar mig oroligt genom ytlig sömn. Väcks i en erinran om obehagliga kortisoninjektioner.

Blivit fumlig, ranglig, svajig. Tappar glas i golvet. Bränner mig på spisen. Har slutat skölja skållade händer under kallt rinnande vatten. Förträngt forsar som tog med sig allt. Hur de en gång släckte eldar. Smärtan som gick att förtränga, med distraktioner. Innan den gav igen. Lurade länge vaksamt. Vilseledde tillbaka. Plötsligt var det jag som var inträngd i ett hörn.

Förvirringen blir till trassliga tovor i håret. Reder inte ut tvivel. Klär inte längre upp mig för mig själv. Passerar kvickt förbi alla speglar. Äcklas av min acceptans. Uppgivenhet i processer av sönderfall. Säger ifrån i spasmer. Kallsvettas om natten ibland.

Tvättar bort torkat blod, sånt som rinner efter tusen ryggskott. (Sa någon vapenvila?) Borde förbinda, plåstra om. Saknar salvor som lindrar. De som stryks på öppna sår, av händer, vilka som helst. De jag avböjt. De jag sökt men aldrig hittat. De som kommer men inte återvänder. De som river upp istället för att stilla. De som bara gör mig mer illa. De som inte vet vad de ska göra med mig. Bekymmersamma veck i pannor.


Godtar alla fingrar, gränslöst i desperation. De vita rockarnas händer. Till och med händer som aldrig hälsat på figurer i vita rockar, mer än vid den årliga influensan. Händer som klappar min axel halvhjärtat. Munnar fulla av patetiska råd. Röster som mimar förståelse. Alltid samma sövande sorl. Vanliga människor som bedövar med Alvedon. Små skador, små medel. Klagomål om regn och snöfall. Fotografier från charterresor, lyxiga barer och caféer. Känner avsmak för mitt förakt. Bara då rubbas min likgiltighet. Som den gjorde innan förtvinade hållningsmönster. Tiden då jag orkade brusa upp. En tanke senare ber jag skyldigt om förlåt. Målar över missunnsamhet. Skriver egna önskelistor. Stryker över önskedrömmar. Spär ut dem i deras drinkar istället.

De skulle känna av desperationen i den instängda luften. Avsäger mig deras gester. Skjuter upp. Vill inte möta någon tomhänt. De skulle skrämmas av trevande händer. Måste vädra ut ekon av min länsade famn. Ventilera tystnader. Det gör till och med ont att andas ibland. (Hörs sådant?) Det känns i sovrumsatmosfären hur klätterväxter som slukar koldioxid rör sig maniskt mot dörrspringor. Vill krypa ut under trösklar vidare till bestulna världar. Sfärer där allting fortfarande spirar och rör sig runt i kretslopp. Växer vilt.

Rörelsen utifrån plingar på. Jag får ett drastiskt infall. Välkomnar in. Stig på. Kombinationer av bokstäver som inte får trilla över läppar vaknar stint från sin vila vid frågor. Tar över kontrollspakar. Kringgår. Mummel bryter fram. Dövar skrattsalvor. Sänker volymen lite grann. Filtrerar anamneser. Skruvar mig i soffan. Retas av hintar som vill dyka upp i mina återhållsamma beskrivningar. Störs som av pirret från tensapparater. Trycker ned mig själv under vattenytan. Undviker att förklara detaljer. Skyndar snabbt fram. Håller andan. Tackar snällt för besök och buketter. Om ändå tulpaner inte vissnade så snabbt.  

Vill säga att det är dyrt att leva. Kostnader i tablettformat på apoteken. Och apoteket flyttar in på mitt nattduksbord. Och smärtan flyttar in i min bröstkorg. (Dunkar den i stetoskopen?) Allting flyttar närmare min ihopkrupna siluett i hörnet av sängen. (Skriker den när ni går hem?)  

Handsprit. Väntrum. Menande blickar. Har slutat känna självmedkänsla. Ännu mer allergisk mot deras. Slänger omsorg och recept i papperskorgar. Ångrar allt jag raderat. Vill skulptera fram värmen igen, men formerna träder aldrig fram i kylan hos mig. Felbehandlad. Remitterad. Cirkulerar. Letar fågelbon att landa i. En sittplats i en oändlig vårdkedja.


Värken gnager. Tugga efter tugga. Söndrar i nagelflisor. Långsam pina. Immunförsvaret bleknar. Förvånas över allt jag hör mig själv säga högt. Att jag är van. Att det går över snart. (Lyssnar ni när jag tvekar?)

Minst hundra rör av rött blod nu. Försvunna spår av mig i laboratorium. Nålar som stjäl, lite i taget. Trubbas sakta av mot rostiga kanter. Analyseras under förstoringsglas. Inflammeras lite till. Rehabiliteras, multimodalt. Komprimeras. Blir mer svag. Vitaliteten fastnar på röntgenplåtarna. Jag vill så gärna plocka med dem i väskan. Kroppen är lika orörlig som telefonkön till Försäkringskassan. Armarna är blytunga. Kommer ingenstans. Deras huvuden läggs på sned.

Muskler som kvider. Ömma innan någon berört dem. Leder biter ifrån, låser sig. Droppet som ska öppna greppen rinner sakta genom venerna. Når dem snart som nycklar, som ändå aldrig passade i hålen. Några enkäter senare. Skrivna rader i intyg. Återbud i sms. Krossade förväntningar. Förbeningar. Triggerpunkter. Defekter. Komplicerade termer som klär det uppenbara. Harklingar. Ord som skakar genom en kantstött ryggrad. Prognoser som viner och bränner, som tigerbalsam. Svullna knän som vill slippa bära. Rapporter som snabbt kommer emot mig, för att golva, våldsamt.

Pansar.
Tårar.

Floder rinner som nervbanor genom oändliga journaler. En överfull ryggmärg blir till yrsel under blinkande lysrör, i gråa korridorer. Ser svart, svimmar. Vill bara hem. Hem till sömnen, den enda flyktvägen.

 

Lämnar mig själv där, på golvet, i britsar, i receptionen, i schakten i hissar. Lämnar rädslor och ångest vid doktorers tangentbord. I urinproven, i alla undersökningar, i sjukgymnastövningar. På botten av bassängen. Hos sjuksköterskan. I akupunkturnålar. I blåa plastiga skoskydd, som snart fästs på andras fötter.


Ingen följer konturerna av mig till min port. Följer inte mig själv dit heller. Så smärtan griper in och tar ett fastare grepp om återstoden av halsen. Kopplar stramt. Förkortar tyglar. Skor den sista vilda hästen. Den följer mer lyriskt än vanligt med mig in i lägenheten. Ler när den ser hur jag kuvats. Den stoppar fingrarna i min hals. Jag kräks ut rester av smärtstillande och spruckna förhoppningar. Famlar från toalettgolvet till sängen.

Domnar bort som ett suddigt väsen i morfinets sus.

Försvinner till brustabletter, som upplöses i vattenglaset.