En essä om läsande

“There are certain emotions in your body that not even your best friend can sympathize with,
but you will find the right film or the right book, and it will understand you.”  – Björk

Allt mitt läsande kommer ur flykten. Flykten och drömmandet. Att öppna en bok har alltid varit ett sätt för mig att smita undan, att försvinna iväg. Varje bok är sitt eget universum, med sin egen

tyngdkraft, sin egen himlasfär. Ralph Waldo Emerson sa att man måste vara uppfinnare för att läsa väl, och jag tror honom, för även om varje bok är sitt eget universum är det läsaren som skapar naturen, varje gång hon vänder blad. Samspelet mellan författaren och läsaren har alltid fascinerat mig, det ofärdiga konstverket, som om Monet skulle lämna sina näckrosor nakna, för att låta åskådaren själv fylla i färgerna. Det finns ett motstånd i läsandet, en tröskel som kan vara svår att ta sig över, en tröskel som inte lika självklart existerar i filmens värld. För de är ju släkt med varandra. Litteraturen och filmen. Drömmandet finns där, precis som flykten. Allt det där som aldrig blev, det där som aldrig borde fått hända, det vi hoppas bara händer andra, det som borde hända mig. Det finns i romanen, i filmen, i konsten. Människan har alltid haft ett behov av att fly sin egen verklighet för att få vistas i en annan, om så bara för en stund, oavsett om det skett genom det muntliga berättandet, genom skådespel, musiken eller via skriften. I begynnelsen fanns bara hårt arbete och drömmar. Drömmar som, för den absoluta majoriteten, aldrig gick att greppa hur högt man än sträckte sina händer. Det återspeglade sig också i litteraturen, där hjältesagorna och det gudomliga dominerade. Idag råder det inflation på självförverkligande. I den saliga västvärlden ses (den snabba) lyckan närmast som en mänsklig rättighet och var och en är så upptagen med att bygga vidare på sitt eget Babels torn att vi ironiskt nog offrat den diversifierade rösten redan innan tornet ens nått över trädgränsen.

Inget medium sprider den lokala rösten globalt lika framgångsrikt som det skrivna ordet.
Filmkonsten och musiken är för kommersiell och likriktad för att ha den mångfald som finns i
litteraturen, teaterscenen är för skolad och för marginell för att ge röst åt massan. Så vad händer när ingen längre läser, när den där tröskeln blir för hög? Enligt en studie från Myndigheten för tillgängliga medier besitter 13 procent av Sveriges vuxna befolkning en läsförståelse som enbart sträcker sig till lättlästa texter och en fjärdedel kan inte tillgodose sig innehållet i en dagstidning. Det är alltså kanske inte så märkligt att filmen är det klart största forumet för berättande idag.
Filmformatet är överlägset när det kommer till gestaltning, lättillgänglighet, dokumentation och tidseffektivitet men har sina uppenbara begränsningar när det gäller berättelsens omfång, mottagarens fantasi och deltagande.

Märkligt nog läser vi inte mindre idag än för femtio år sedan, tvärt om, vi läser mer än någonsin. Skillnaden ligger i vad vi läser för något. Via sociala medier kan vi idag sprida information i en hastighet och i ett omfång vi aldrig ens har kunnat drömma om tidigare, men vad har det egentligen gjort med vårt läsande? Är det enbart av godo när var och en är sin egen publicist och det skrivna ordet inte längre är begränsat till några få, utan är global, eller viral om man så vill, i samma stund som författaren väljer att publicera sin text? Forskning pekar dessutom på att olika medium påverkar läsförmågan olika. En undersökning som gjordes på låg- och mellanstadieelever visar att såväl formatet som den ökade risken för distraktion påverkar läsningen negativt. Anna-Malin Karlsson styrker den tesen i sin artikel Så läser man på nätet: ”Det hände nästan aldrig att min försöksperson läste skrift på traditionellt sätt, det vill säga i en rak följd från början till slut. Oftast började hon med att utvinna information om sidans innehåll på andra sätt. Hon väntade med att läsa skriften tills hon insåg att den innehöll just den informationen hon sökte. Skriftens utseende var också avgörande för benägenheten att läsa. Var den för liten, för otydligt gentemot bakgrunden eller för bred, så tog det emot och hon lät helst bli”. Men forskare menar också på att läsningen kan komma att förändras över tid, i takt med att den mänskliga hjärnan sakteligen acklimatiseras till en läsning anpassad till den digitala revolutionen.

Jag är rädd för att vi en dag ska sluta att läsa, att den där tröskeln till slut blir för hög. Det tror jag är farligt på riktigt. Jurgen Habermas påstod att ”modernitetens filosofer är som detektiver på spåret efter förnuft i historien, sökande efter en blind fläck, där det omedvetna vilar i medvetenheten, där glömskan glider in i minnet, där tillbakagång maskeras som fortskridande, och glömskan är en läroprocess.” Där i ligger konstens storhet, där i ligger läsandets verkliga tyngd. Där glömskan glider in i minnet, där reträtten får lov att vara progressiv, där glömskan skänker nya insikter. När jag behöver fly, när jag behöver drömma mig bort, då flyr jag in i litteraturen. Därför läser jag.