Från att tvingas göra andras jävla saker
Till att göra vad jag vill hela jävla dagen
Minns hur svårt det var att få en syl i vädret
Så jag skrev på verser startar krig mot världen
Inte en spänn till skulder eller hyresvärden.
(Ur Svindel)

Jag har stämt träff med Johan Hellqvist, också känd som Ågren eller Organismen. Vi träffas på Phil’s Burger i Uppsala, det är mörkt och tyst så här dags. Perfekt med andra ord. Igår släppte Organismen sitt femte album: Mitt andra dygn. Om vi ska se Mitt andra dygn som en metaforisk andra halvlek i hans karriär har vi mycket att se framemot. Organismen är en av landets mest produktiva och respekterade rappare med bakgrund i klassiska konstellationer som Mobbade barn med automatvapen, Retarderat Eleverade, Sedlighetsroteln, Ungdumshälsan och nu i Det blå skåpet (DBS).

Hur känns det inför releasen?
– Det känns jävligt bra, men det är alltid lite vemodigt att släppa ett album. Det är hela ens livsfokus under tiden man gör det och sen, när det är avklarat, då blir det ofta ganska tomt. Men den här gången är jag lite mer förberedd, jag har sett till att jag inte kommer att stå där helt barskrapad utan några låtar kvar. Det är min skräck.

Organismen har arbetat med skivan sedan 2015, då han kom i kontakt med Severe & Slay i The Usual Suspect. Han berättar att han hade varit på västkusten med sin tjej. Att han brukar vara där om somrarna och att han alltid kommer hem till Uppsala med ny inspiration till att skriva.
– Jag var i kontakt med Severe för att göra en låt, så kollade jag upp vad dom hade gjort tidigare och bestämde mig för att slå dom en signal. Vi hade aldrig snackat överhuvud taget. Jag ringde upp Severe och bara frågade om dom var sugna på att sätta igång att jobba i princip.

Dom spelade in nästan nitton låtar på fyra veckor. Första dagen skickade Severe över fem beats och Organismen spelade in på tre av dom. Första dagen, bara så där. The Usual Suspects håller ett högt tempo och är kända för att ha en extremt stor variation i sin produktion. Något som passade Johan utmärkt.
– Absolut, men det här är nog det högsta tempo jag någonsin har haft. Vi började arbetet 2015, då var det väl inte riktigt säkert att vi skulle göra ett album tillsammans, men vi tänkte göra en massa låtar och se vad det ledde till.

Det resulterade i mixtapet Inte en dag försent som följdes upp av Ol’ dirty Ågren Vol. 1. Men trots det formades tankar på att spara det bästa materialet till ett album istället.

Vi pratar om hur svårt det kan vara att släppa det kreativa. Att tillåta sig själv att ta en paus.
– Det där är en sån sjuk grej, jag kan inte sluta göra saker, det var inte så länge sedan jag tänkte att jag bara skulle chilla med att skriva och ta det lite lugnt. Men jag tror att jag skrev på en ny låt dagen efter.

Johan har producerat låtar kontinuerligt sedan slutet på nittiotalet, men han säger att han nog aldrig har jobbat med producenter som har hållit så hög takt som The Usual Suspects.
– Dom är också maniskt kreativa. Det har fungerat jävligt bra, men efter Alla kungar, jag vet inte, lite less kanske jag var. Men jag har ändå släppt en massa låtar, jag har gästat på kanske femton, tjugo låtar sedan förra skivan. Så jag har ändå alltid varit med på saker.

Tillsammans med Daltone driver han det egna bolaget Ledighetsmaskinen med artister som Öris, Johan Vuitton, Yemi, och Sheit. Att göra allting själv innebär naturligtvis att man måste jobba mycket hårdare, men så är det ju i alla branscher. En ny frisör har ju inte samma förutsättningar till att ta samma priser som en etablerad frisör på en bra adress. Det gäller bara att hitta lusten att göra ett album igen.
– Det krävs jävligt mycket för att göra musik. Även om jag har lätt för att skriva så är det krävande. Man ska få till en bra mixning som man är nöjd med, sen är alltid frågan hur står sig dom här låtarna jämfört med andra låtar. Det är snudd på en fysisk process att göra ett album, utöver det kreativa som man också går igenom.

“Jag har simmat uppströms”
Det är ingen hemlighet att han alltid har haft en ansträngd relation till media och musikbranschen i stort.
– Jag har gjort allting själv. Jag har simmat uppströms, radio tar inte i mig med tång, media har i stort sett ingenting med mig att göra. Men jag är inte bitter över det. Så har det alltid varit. Jag vet ingenting annat heller.

Han har fått sin beskärda del av svidande kritik, från både recensenter och fans, och menar att folk aldrig skulle skriva så om andra rappare.
– Folk tycker nog att dom har någon slags närhet till mig. Att dom kan prata om mig hur som helst. Jag hoppas bara att folk fattar att det är på nätet, för den dagen någon kommer fram till mig och är så där oförskämd, så kommer dom att få på käften. Jag tror att det är lättillgängligheten som får folk att tro att dom kan säga vad som helst.

Han har alltid haft olika sidoprojekt under tiden som han har arbetat med sina egna album.
Lusten till att göra en fullt genomarbetad skiva har inte alltid har funnits där.
– Jag har gjort runt 50 låtar med The Usual Suspects sammanlagt, och just nu känns det helt sjukt att jag ska behöva sätta mig ner och skriva 50 nya låtar. Att gå igenom det här igen. Förr eller senare kommer jag att göra det, men det känns ganska världsfrånvänt just nu. För när jag skriver. Då skriver jag. Alltså, jag sover dåligt när jag skriver. Jag lägger mig sent, tänker på texter. Vaknar klockan sex på morgonen, går direkt upp och skriver fram idéer.

Johan känner att det tar på krafterna att sova lite. Att inte riktigt ta in vad du ser när du tittar på TV. Man tänker på texter istället, eller har ett beat som man klurar på. Han har alltid satt ett värde i att förnya sig. Att uppfinna sig själv. Det kan vara svårt att släppa på musiken överhuvudtaget. Oavsett om det handlar om vilken typ av låt han borde göra eller något nytt projekt han vill sätta igång.
– Till skillnad från många andra artister försöker jag att förnya mig hela tiden. Jag skulle hata mig själv om det lät som på Bakom kulisserna, folk önskar att man ska göra en Petar på döda saker med pinnar. Men skulle hata det också. Dom fattar det inte bara. Vem vill gå i gymnasiet hela livet? Eller vem vill vara tjugotvå i resten av sitt liv.

The Usual Suspects har producerat singlarna till skivan, kör dom resten också?
– Dom kommer att prodda hela albumet.

Inte DJ Large?
– Nej, ingen Large med den här gången.

Är det första gången utan honom?
– Mm, det är det nog. Alltså, det var nära på att det inte blev särskilt många Large produktioner på Alla kungar heller. Nu blev det så i alla fall, dom låtarna höll hög klass. Men jag har velat testa att göra någonting annat för att utveckla ljudbilden. Så det är väl spännande får jag lov att säga.

Tänker för mig själv en sista gång sen är jag out
packar väskan med kläder och stålar så lämnar jag kallt
hela branschen musiken alla vänner pengarna allt
sen tänker jag fuck det där jag kör så länge jag kan
(ur Ta i trä)

Vad man än läser om Organismen i artiklar och recensioner så börjar det alltid med samma epitet. Veteranen. Den gamla räven. Den gamle. Trots att han är flera år yngre än till exempel Looptroop, DJ Sleepy och Petter.
– Fan, Sleepy, det känns som att han är femtio år gammal. Jag är nog den yngsta av dom äldsta. Det gör mig ingenting. Det som stör mig är att folk ska snacka om ens gamla plattor. Det tycker jag är skittråkigt. Lyssna på dom plattorna då. Bakom kulisserna låter inte bättre, och är inte ett bättre album, än Petar på döda saker. Peta på döda saker är inte ett bättre album än Om gud vill och vädret tillåter.

Han tycker att allt har blivit bättre genomfört. Mer välskrivet, bättre ljud och bättre beats.
– Folk säger att det var bättre förr. Vad? Vol. 2 är det den du menar? Eller är det Garotta du menar? MBMA, eller Petar på döda saker. Det är ju helt olika typer av musik. Folk säger att det var bättre förr, dom rör ihop det. Folk kan säga att MBMA-tiden var bättre för att det var mer personligt. Det var ju så opersonligt det kunde bli. Lärde man känna någon av oss genom MBMA-tiden?

Han har inga problem med att kallas för veteran. Han har hunnit gjort mycket trots att han ännu inte fyllt 40. Organismen påpekar att många rappare i Sverige inte ens får ut sitt första album, och han är flera hundra låtar in. Det känns tryggt. Men Johan tycker ändå att han jobbar för lite.
– Jag kan ha ångest över att jag inte skriver mer. Att jag gör för lite musik, fast jag kanske redan har skrivit två låtar den dagen.

“Hiphop-rörelsen runt den tiden mådde bra av det”
I slutet av nittiotalet präglades den svenska hiphop-scenen av en gör-det-själv-mentalitet och en stark undergroundscen. Texterna var ofta råa och humoristiska, kvaliteten: hellre ofta än bra. Det är lätt att dra paralleller med sjuttio- och åttiotalets punkvåg.
– Hiphop-rörelsen runt den tiden mådde bra av det, den kunde växa till sig innan kvaliteten kom. Den fick vara punkig. Om man har den kontexten med sig kommer man undan med att vara mycket sämre också. Jag menar, om man sätter på en svensk hiphop-platta från millennieskiftet och sen sätter på Jay-Z. Det låter ju annorlunda i både ljudkvalitet och i texter.

Det känns som att många rappare ute i landet bara sitter och väntar på att bli upptäckta utan att göra jobbet själv. Tror du att det är så?
– Nä, jag tror inte det. Jag tycker att folk jobbar utav bara helvete. Jag tycker att det är precis som det var för tjugo år sedan. Bara det att då var det go with the flow och underground rap.
Johan påpekar att skivbolagen inte signar någon som inte är poppin. Som varken har en singel som fungerar, en hype eller snygga videos. Folk kanske väntar på att de ska bli upptäckta utan att fatta ett deras video har tvåhundratusen views.
–  Ge ut skiten själv, du behöver inte ett bolag. Det finns rappare i förorterna i Stockholm som är hur stora som helst i sina kvarter liksom. Jag tror att folk jobbar mer nu än någonsin.

Han berättar om hur det var i början av karriären. Hur han åkte från Uppsala till Åmål för att det fanns en snubbe där med mikrofon. Snubben med mikrofonen var Seron. Den andra halvan i Retarderat Eleverade och senare en av medlemmarna i Mobbade barn med automatvapen.
– Så behöver man inte göra idag. Du kan gå in på teknikmagasinet och köpa en mikrofon för tre hundra spänn och börja spela in hemma i vardagsrummet.

Ser du någon baksida med teknikutvecklingen?
– Det som kan vara downside med att nå ut till alla via internet, är att du måste göra någonting för att folk ska kolla på klippet. Så till slut kan man bara visa röven i fyra minuter för att få views. Det är väl lite tråkigt om det blir så. Men ingenting är ju egentligen annorlunda mot att stå på scen och bita huvudet av höns eller fladdermöss. Eller att ha läppstift och långt hår. Kiss på åttiotalet, snacka om PR-kupp.

Sociala medier har förändrat musikindustrin i grunden, från att ha varit en liten, sluten krets där musikbolagen regerade, till att vem som helst kan producera och marknadsföra sig själv utan att det behöver kosta särskilt mycket.
– Nu kan underground-rappare tjäna pengar, nå ut till folk. Man behöver inte vara Petter. Man kan vara Jaffar byn eller Kung Henry.

“Jag har försökt att välja låtar som har ett speciellt driv i sig.”
Den andra dagen tar vid där Alla kungar bär inte krona tog slut. Det är en fristående fortsättning, lika personlig som vi har vant oss vid på senare år. Men även om det är en förlängning av den förra plattan finns nyskapandet där. Som alltid.
– Jag snackar om vad som har hänt under dom här åren. Motgångar och vinster. Brustna relationer. Saker som har hänt i mitt liv på riktigt. Den är personlig, kanske ännu mer personlig än min förra platta. Inte riktigt lika gråtmild kanske. Men det gör den inte mindre personlig. Den har studs i varje låt och jag rappar med olika flow. Det är en mycket mer levande platta i koncept, flow och rap. Inte bara långsamma kärleksballader. Jag har försökt att välja låtar som har ett speciellt driv i sig.

Känns det som en homogen platta?
– Det är tio spår totalt och jag tycker att dom är bättre på albumet än som enskilda singlar. Bredvid varandra.  Fyra låtar har redan släppts som singlar, men jag tycker inte att man ska hoppa över dom när man lyssnar på plattan. För det fyller en funktion i ljudbilden. Vi har försökt att få mer än en känsla på plattan, att det blir en resa.

Den här gången är Johan Vuitton ensam gästartist. Resten är Organismen. I en tid där det knappast hör till ovanligheten att rappare har fler gäst-bars än egna, är det värt att uppmärksamma.
– Det var fler gäster med från början, men när vi började med att skala bort en gäst var det ingen vits att ha kvar resten heller. Men just låten med Johan Vuitton tyckte vi var så jäkla fet och det vore synd att att plocka bort den från plattan bara för att jag ska vara själv for the sake of it, men vi ville inte plocka på gäster för sakens skull heller.

I samband med Alla kungar var han i Östersund och spelade. Där träffade han sin namne, Johan Vuitton, under vad han kallar för fuffens-omständigheter.
– Jag hamnade på en efterfest i deras studio där dom höll på att spela upp låtar. Allt hände väldigt organiskt, som det gjorde förr i tiden. Nu får man ju kontakt via nätet istället. Senare gästade jag Johan och hans kumpan Sen 90 (tidigare Görda) och fick höra Johans sologrejer och signade honom till Ledighetsmaskinen.

“Organismen ger bort all sin musik.”
Skivbolaget Universal hjälper Ledighetsmaskinen med distribution. Men 90 procent av allt dom släpper är det Organismen och Daltone som pushar för. Han berättar att han aldrig har försökt att sälja in sig till något skivbolag. Att det aldrig riktigt har varit något skivbolag som visat intresse heller. Det har varit ömsesidigt.
– Jag kommer ihåg när jag la ut all min musik på Myspace för gratis nedladdning, och det blev värsta grejen. Jag la bara ut länkarna. Tänkte inte en sekund på att det skulle kunna vara någon form av politiskt ställningstagande. Jag ville bara att folk skulle kunna höra dom gamla grejerna. Direkt när jag la upp det stod det på förstasidan på Whoa: Organismen ger bort all sin musik.

År 2009 släppte Organismen albumet Om gud vill och vädret tillåter gratis i samarbete med den svenska torrent-tjänsten The Pirate Bay.
– The Pirate Bay-grejen föddes väl ur det. Jag märkte att folk diggade the movement, att ge bort sin musik. Men skulle man ge bort sin musik idag så skulle ingen lyssna på det. För det är ingen som laddar ner sin musik längre. Svensk hiphop finns inte ens att ladda ner. Det går inte att hitta en ny Näääk-platta på The Pirate bay. Alla lyssnar på Youtube eller Spotify.

Trots att hiphop aldrig har varit större än nu är bevakningen från media närmast katastrofal. Idag finns i stort sett bara Kingsize Magazine. Det populära radioprogrammet En Kärleksattack på Svensk Hiphop med Ametist Azordegan lades ned efter sju år på grund av tidsbrist. De stora tidningarna recenserar pliktskyldigt från några få utvalda releaser.
– Jag tycker att det är skitdålig täckning. Det finns ingenstans dit man kan gå för att spela upp sin musik eller komma för att prata om sina grejer. Vi har ingenting likt Complex som sitter och summerar vad olika rappare håller på med.
Organismen känner att det inte är någon som bevakar svenska rappare. Han påstår att det kan vara världens beef som pågår utan att det märks i media. Sedan önskar han inte att någon ska sitta och publicera hans beefs. Men Johan påpekar ändå att som lyssnare och fan är det av högsta intresse om  han och Petter skulle bråka med varandra eller whatever.
– Inte ens det slappaste som finns, att sitta och kopiera artisters tweets och lägga upp på en sida, inte ens det görs. Jag kan skriva ut tre gånger på Facebook: albumet kommer den 16 mars. Men när jag lägger upp plattan så kommer ändå någon att kommentera, va, jag visste inte att du skulle släppa ett album. Därför att ingen rapporterar om det. Har du inte varit inne på Facebook just dom dagarna så har du missat det.

Jag var som en eker i ditt oändliga hjul
sommarn hängde i luften, skolan var äntligen slut
cyklade runt och letade vänner tills de blev kväll,
egentligen letade man nog mest efter sig själv
har känt varandra så länge, inte tappat lusten ens
du tog mig i din famn jag föll som ett augustiregn
du var min bästa kompis du var min första vän
och jag vill bara att du ska veta, jag har inte glömt dig än
                                                                                                      
(Ur Uppsala)

 

Hur mår Uppsala som musikstad?
– Det går skitbra för artister från Uppsala. Vi har Labyrint och Dani M som är störst i Sverige. Kung Henry är stor på battlescenen i USA och över hela världen egentligen. Så det går skitbra för Uppsala-rappare. Muhammed Faal signade med Frej tror jag. Professor P och Akilles får man inte glömma. Jag tycker att Uppsala gör jättemycket ljud ifrån sig just nu, med tanke på sin storlek.

Det känns som att det är Uppsala och Umeå som gäller, bortsett från storstäderna.
– Umeå har ett jävla movement, verkligen. Jag tror att det är bra att dom är ett kollektiv, det är lättare att nå ut så. Man får inte glömma att det finns grymma rappare som sitter själv i någon liten småstad och bara väntar på sitt tillfälle. Jag tror att det finns ännu mer talanger där ute. Men det är så svårt att bli hörd.

Johan påpekar att det förr bara fanns en eller två rappare inom varje underkategori. Själv är han inget större fan av politisk rap, men säger att det finns flera bra politiska rappare nu förtiden.
-Det finns flera gangster-rappare och det finns flera grymma vegan-rappare. Mer av allt. All typ av hip-hop finns representerad. Hela paletten med färgskalor. Det ska inte bara låta på ett sätt.

Han kommer in på hur tekniken har präglat musiken. Debatten om autotune splittrar både fans och artister.
– Dom låter precis som dom som klagade på syntgrupper på 80-talet. Synt är det verkligen ett riktigt instrument? Ah, vi spelar synt. Men är det verkligen musik?

Organismen använder inte själv autotune, men hade intresset för att lära sig sjunga funnits hade han kanske också gjort det.
-Varför inte använda teknik som är fet liksom. Men folk har så löjligt mycket åsikter om saker dom inte behöver lyssna på. I en era där det är du som är in charge över vad du vill lyssna på egentligen. Jag lyssnar inte på musik jag inte tycker om. Det är ju mitt Spotify. Jag kan ju byta låt när som helst. Varför är du inne och lyssnar på artister du inte gillar för? Är du dum i huvudet?

Solen skiner i staden som annars alltid är blöt och kall, Johan ska vidare. Arbetsdagen är inte över än. Det är mycket att göra när man gör det själv.