överallt rädsla   otålighet överallt
då när vi bara väntade på explosion
för gnistor fanns det gott om
när så dagen kom
sminkade bengaler jorden till en supernova
vi sa en gatsten säger mer än tusen bilder
och det var aldrig menat som en metafor
för ingen lyssnar förrän städer brinner blodet rinner
ibland så har man inga svar mer än vetskapen
om att inget växer i det vi lämnar kvar
förändring är ingenting man får det är någonting man gör
så vi gjorde oljud    för tystnaden är samtyckets mecenat
dom sa myteri    vi sa nödvärn

 

 

dalälven når också hit
hon ligger tryggt vid mina fötter
vi vet hur ensamheten smakar
när allt annat lagt sig
det var inte stjärnorna
som reflekterades i hennes mörkblå spegel
det var gräsbrandsglitter
från fridfullt döda städer
vi är tusen mil från hem
men dalälven når också hit
hon ligger tryggt vid mina fötter

 

 

man tror att jag föddes ur explosion. att det var fimbulvinter innan    explosion sen. takten är central fraseringen följer efter   tystnaden kan skapa laviner om den tillåts växa fritt. om takten försummas när andningen blir stötvis flyktig ytlig måste något alltid stå tillbaks till förmån för det vitala grundläggande.
i skavvecken frodas slitage och handgranater för variationens skull för shockeffekten [m/96] för den tärande lemniskatan för hudskavet som bränner värre än igår ifjol imorgon är en annan dag att värja sig mot eller omfamna efter förmåga. fimbulvintern gör saker med våra huvuden med huden med vår takt. det är köldtorkan som får huden att fnasa sig förtvina till fnöske   som ger oss tonen av fryspåsblå ger oss sprickläppar snabbt härdade händer   snön är ingen metafor för döden bara gravstenarna som penetrerar den. man tror att jag föddes ur explosion. att det var den första takten i rådande tystnad att det var den som var gnista   något måste alltid brinna för att skapa ur explosion något måste brinna för att det ska växa igen. man tror att slutet som närmar sig är jordens när den alltid varit vår

 

 

da, da, da, da, da. da, da

över katedralen faller kopparregn
klockorna har gått i stå
och karin kysser,
karin kysser kanske aldrig någon mer
det kalla vattnet och den hårda solen
vakar över nävden,
där näckrosor flyter så stolta på ytan
berättar inte ens för grannarna
att de är förankrade i dyn
inne i hörnet på trapper bar
sitter bazarov han säljer amuletter och hartassar
fästa i hastigt tvinnat garn
till någon stackare som fått
veckans alla tvivel på en och samma dag
karin säger att vansinnet smakar som den första våren
den första våren du ännu minns
men utanför trapper bar
har maj övergått i februari
namninsamlingen till trots
där inne sitter avungar
från erämarkens avlägsna hörn
som soldater utan krig
där sitter dimmornas apostlar
med fast handslag och orolig blick
där trängs troll och oknytt
med tvivlare och syndare
med knegare och stämplare
vid pissoaren knäar tandféen
säljer sin kropp för en sil emalj
och utanför faller kopparregn
mot väggar tak och fönsterbleck
/det är ett utmattningskrig/
kopparregn är vanligt regn
det smakar bara inte likadant
det är vanligt regn som tagit smak
smak av varslet flykten tystnaden
och karin kysser,
karin kysser kanske aldrig någon mer

 

 

ett underbart oväder var hon
hon som var   var som vi ville vara
hon sa jag kan bara älska vad jag ser
vad jag kan känna möta med min hud
att vara oväder är att älska ett andetag i sänder
känna eller inte känna alls
hon sa ni vill inte vara oväder bara känna smaken doften
av kalhyggen kopparregn lupin
vi sa vi har också dansat i framifrånblåsten
stilla räknat skymningsmörkrets takter
känt tystnaden innan   lugnet efteråt
ett underbart oväder var hon
hon som var   var som vi ville vara
hon vände sig bort hon sa
ni vill inte vara oväder   lämna Hårga åt mig