Allt var så svårt då. Skevheterna härjade, framifrånblåsten omslöt ett stycke stycke som hudskav mot en feberkropp. Regnperioderna gick in i varandra, uppehållet som aldrig kom, de skiftade bara temperaturer. Tog sig med tiden ett annat namn. Vi trodde på ragnarök. På armageddon.  Köldkrigets stränga hot. På Y2K. Vi ville så gärna döda något, känna värmen från blodhanden. Känna känna igen. Förnimmelse av återuppståndelsen återväxten åter    växa. Andrummet fanns alltid i nostalgin, en lägereld att samlas kring för att plana andas känna känna igen. Faran med att leva i det förflutna. Rädslan för att det förflutna var allt som blev. Att resten är explosion   värre   resignation och sen låta allt vara va sin egen olyckas smed. Frihet är att välja vara va skevheter ömheter naturkatastrofer fri att välja sig själv, att skrika vi mot rubb, att välja bort det där som skaver. Att säga den här gången gör vi allting rätt. Som om evigheten log mot oss. Som om hon såg oss alls. Så vi solade oss i glansen från kattguldets stora vackra ord i brist på andra distraktioner   lånade fixar uppskjutna avbetalningar för nu upplevda upplevelser upplagda på nostalgins sköra altare för att genom blodhanden möta sin skapare eller ingenting   vi offrade framtiden för att ha en historia bakgrund sammanhang något att fästa kantigheterna på. För friheten var aldrig något annat än en älskarinna och ja, vi kanske viskade jag älskar dig i hennes öra men det är bara sådant som man säger för att upprätthålla värdigheten i verkligheten var vi gift med kontrollbehovet vi fastnade i säkerhetens falska nät   av rädsla för att sluta ensam med oss själva i ett mörker vi inte konstruerat och en tystnad vi inte hittar ut ifrån. Så vi sa varsågod vänd ut och in på vår sista påse mjöl, ta en ordentlig titt, vår byk tål att hängas i offentlighetens karga ljus. Allt var så svårt då. Så vi sa håll mig hårt i handen för balansens skull för stilla milda tankar och oron som inte längre försöker slå bända spränga sig ut ur konformiteten, den stillas av kontrollens korta koppel kuvas under transparensens hänsynslöshet  för vi trodde på kalenderslut och eskatologin som var det enda rimliga i ett universum byggt på skevheter skavheter framifrånblåst, inte valde vi att vara va kroppar i ständig obalans men vi gjorde vad vi måste för att upprätthålla värdigheten så vi slöt oss samman stängde gränser sa nu är det vi mot resten kosta vad det kosta vill allt ska ändå sönder sprängas   och vi ville så gärna döda något   känna känna igen ses av någon eller bara ha kontroll att få andas sakta plana ut. Ingen av oss hade orken   modet att fästa blicken framför oss att investera allt vårt kattguld i en framtid som ändå alltid måste under gå. Det var vår fasta övertygelse att friheten aldrig kunde leva sida vid sida med tryggheten    att någon av dom måste vika sig gå sin väg utan att någonsin se sig om. Vi valde att söka stillheten i bekvämligheten följa lagen om det minsta motstånd vi hade till vårt förfogande, att satsa allt på hoppet om det uppehåll som dom sa säkert skulle komma bara vi svor   svor vår trohet till trygghetens varma famn. Allt var så svårt då. Och allt vi ville   allt vi ville var att slippa blåsten när vi väntade på explosion.