Vad gör man när motivationen försvinner? När ens rörelse avstannar och kroppen blir tom på energi? När glädje och inspiration och meningsfullhet är ord som inte längre betyder något?

Jag har lätt både för att skapa energi och förlora den. Jag är lättmotiverad men samtidigt lättdränerad. Ibland kan jag koppla det till något yttre, ibland inte. Vissa dagar tål jag allt, andra dagar räcker det med en blick eller ett sms för att allt ska stanna upp. Inte på det sköna, meditativa sättet utan på det gråa och meningslösa. Det finns känslor som ger mig energi och andra som suger den ur mig. Jag kan hantera de förstnämnda, men de sistnämnda skrämmer mig.

Samtidigt fascineras jag av dem. Ännu mer fascineras jag dock av de ögonblick när allting vänder, när energin plötsligt finns där igen och livet återfår sina färger. Ibland är det en långsam process, ibland sker det så snabbt att jag knappt känner igen mig själv från en minut till nästa.

Så hur återfår man energin när allting stannar?

Jag börjar med de praktiska råden, de som man hatar att höra eftersom de i stunden låter naiva. Men av erfarenhet har jag insett att de är nödvändiga, trots att jag gång efter gång glömmer bort det och vägrar att tro att de har någonting med mitt psyke att göra.

Håll fast vid vissa rutiner. Ha en regelbunden dygnsrytm. Prioritera sömnen. Lägg dig i tid och stig upp i tid, hur hemska morgnar än är. Slarva inte med maten. Ät vid regelbundna tider och drick mycket vatten. Skippa inte träningen. Håll din hygien. Gå promenader. Lämna lägenheten, även de dagar då det regnar. Stäng av TV:n, datorn och telefonen. Sociala medier är bra för mycket men sällan för att skapa energi.

Listan kan göras längre, men jag håller där. Antagligen är de praktiska råden redan självklarheter (även om man behöver påminnas om dem), och du kan hitta en längre, mer utförlig lista på vilken självhjälpssida som helst.

Jag vill istället skriva om det som är mindre uppenbart, det som tar längre tid att gräva fram från internet och som, åtminstone för mig, känns mer meningsfullt att tala om än de basala nödvändigheterna.

Låt handling skapa energi

Det är lätt att vara aktiv när energin finns där. Jag har för det mesta en stark inre motivation, vilket hjälper mig att handla utan att vara alltför beroende av de yttre omständigheterna. När viljan finns där följer handlandet automatiskt. Problemet är att viljan inte alltid finns.

Jag hatar att göra det som jag inte känner för. Kanske är det en baksida av min drivkraft, att den är så beroende av känslor att min kropp skriker i protest varje gång som en handling inte är kongruent med vad jag känner. För det mesta tycker jag om att det är så. Det drar mig mot det som jag brinner för och hindrar mig från att göra det som jag inte vill göra.

Men känslor kan ljuga. De kan kedja fast mig vid nuet och förhindra mig att se bortom situationen. De struntar i vad som är viktigt i det långa loppet. Om jag agerade blint efter känslor skulle jag aldrig stiga upp klockan sju på morgonen eller vara social när jag känner mig osocial.

Särskilt när jag befinner mig i svackor ljuger känslorna för mig. De lurar mig att tro att det inte finns en mening i någonting och att lycka är för naiva människor som inte ser världen som den verkligen är.

Med åldern har jag blivit bättre på att ta de där lögnerna med en nypa salt. Jag lyssnar gärna men behöver inte agera efter dem. Och jag har insett att känsla ofta måste föregås av handling, inte tvärtom. Precis som när det gäller att få inspiration måste man ibland hjälpa den på traven, tvinga sig till handling, utsätta sig för nya miljöer, träffa människor, läsa böcker, gå till gymmet, boka en resa. Lyfta på sten efter sten, även när det känns hopplöst. Man vet inte var inspirationen finns förrän man lyfter på den rätta.

Jag kan sitta och grubbla på ett problem och inbilla mig själv att jag måste lösa det innan livet kan gå vidare, att jag först måste invänta ”rätt” känsla. I den stunden har jag svårt att se poängen med den där middagen som är inplanerad på kvällen. Jag funderar på att avboka men tvingar mig dit, även om det till en början känns ansträngande. Men så vänder det. Det kan räcka med ett enda samtal, en enda idé som väcks inom mig, och så känner jag energin igen. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att påminna mig om att många problem inte löses i tystnad.

Det handlar inte om att konstant sysselsätta sig för att fly från sig själv – tvärtom är jag en förespråkare för att känna efter och avsätta tid för reflektion – men hjärnan är ofta ens största fiende.

Fall hela vägen

Misstolka mig inte: jag ogillar inte känslor. Tvärtom älskar jag dem, åtminstone dem som fyller mig med energi. Vad jag har svårast för är grumligheten, vagheten, gråheten. När jag inte riktigt kan sätta fingret på känslan utan när den bara finns där i bakgrunden, ständigt surrande.

Jag hatar den eftersom det inte finns någon energi att hämta därifrån. Jag vet inte vad det finns att lösa eftersom jag inte ens kan se problemet, och jag har svårt att förklara för andra eftersom jag inte vet var jag ska börja.

Ibland får man acceptera att hjärnans kemi är bortom ens kontroll. Andra gånger är jag fast i grumligheten eftersom jag inte tillåter mig själv att falla. Jag är alltför rädd för känslorna och har alltför ofta fått inpräntat att styrka är att hålla sig flytande. Som resultat är jag fast i det där ingenmanslandet, rädd för att sjunka men inte stark nog för att ta mig upp till ytan.

Det kanske finns perioder när man måste befinna sig där, men ofta känner jag att det är i ingenmanslandet som jag är som mest kraftlös. Det är vid ytan jag vill vara, men när det inte går att tvinga sig dit måste jag ibland nå botten först.

Definiera botten hur du vill. Det kan vara att släppa taget om det som du kämpar mot och göra dig sårbar, att för en stund acceptera att livet är svårt just nu och att känna känslan fullt ut.

Det finns något befriande i att falla. Jag kanske skräms av känslorna där nere, men oavsett vilka de är brukar de vara “renare” och ge mig mer energi än grumligheten.

Gilla misslyckanden

Det är lätt att bli dränerad av misslyckanden, men ofta känner jag att rädslan för dem är ännu mer dränerande. Rädslan och vetskapen om att man inte ens har försökt.

Jag är dålig på att misslyckas. Så har det varit så länge jag kan minnas, men jag känner att det är lättare idag än när jag var yngre. Framför allt bryr jag mig mindre om andras åsikter, och det är väl det som rädslan oftast grundar sig i? Att göra sig till åtlöje, att andra ska se ens sköra sida och tänka sämre om en?

Jag kan nämna flera anledningar till varför misslyckanden skrämmer mig mindre nu, men till stor del beror det på att jag har upplevt fler och har insett fördelarna med dem. Det är sällan man blir skrattad åt när någon avvisar en. Ingen kastar frukt när man kommer av sig under ett tal. Världen går inte under för att man sjunger falskt. Vi kan skämta om dem som misslyckas, men bakom skämten finns en avundsjuka. Det är svårt att inte imponeras av dem som vågar. Vi ser på och önskar att vi hade vågat göra samma sak, för innerst inne vet vi att det är icke-handlandet som vi en dag kommer ångra mest.

Frånvaron av energin gör oss passiva, men samtidigt dräneras vi av passiviteten. Det går i båda riktningarna. Jag har blivit refuserad av tjugo förlag och har börjat ändra inställning till de där breven. Från att ha blivit nedslagen och tvivlat på mitt skrivande kan jag idag nästan gilla att få dem. Det finns ett egenvärde i att försöka, och jag har insett att energin som jag får från att våga misslyckas ibland är starkare och mer långvarig än den som jag får från att lyckas. Lyckanden är fantastiska men samtidigt sårbara, de kan försvinna lika snabbt som de kom. De kan skapa lycka men inte motståndskraft när livet blir svårt.

Ett av refuseringsbreven har jag satt upp på min anslagstavla. Jag gillar att titta på det och bli påmind om att fortsätta försöka. Dessutom vet jag att känslan av att en dag stå i en bokhandel och hålla i min första roman kommer att bli starkare ju fler brev jag får.
Ventilera

Om jag inte hade haft möjlighet att ventilera skulle jag antagligen ha imploderat för länge sedan. Jag är lyckligt lottad som har familj och vänner som jag kan prata öppet med, och jag uppskattar det allt mer för varje dag som går.

Det har inte varit en självklarhet för mig att prata om det svåra. Jag har velat lösa mina problem själv och visa mig stark. Jag har velat upprätthålla en viss bild av mig själv. Jag har inbillat mig att andra ändå inte förstår… men det är klart att andra förstår. Inte alla, men tillräckligt många. Jag behöver inte sju miljarder människor som förstår. Det räcker med några få.

Jag gillar att ventilera ohämmat, utan krav på att lösa något eller höra de rätta sakerna. Det viktigaste är att få det ur sig, att höra sig själv formulera orden och inse att det inte är så hemskt som man hade inbillat sig. Vännerna finns fortfarande kvar där. De kanske ser på en annorlunda, men oftast i positiv riktning.

Fokusera på andra

Precis som att jag måste tvinga mig till handling måste jag ibland tvinga mig att gå utanför mig själv. Om jag har svårt att göra mig själv lycklig kanske jag åtminstone kan göra någon annan det. Oftast blir följden att jag får tillbaka det jag ger, kanske inte omedelbart men en dag, en vecka eller en månad senare.

Det finns stunder då det är svårt att vara osjälvisk. Hur ska man hitta energin att göra något för andra när man inte orkar göra det för sig själv? Jag upprepar det jag skrev tidigare. Vänta inte alltid på känslan. Handla, oavsett om du känner för det eller inte, och låt känslan följa som resultat.

Ofta har jag fått tillbaka min energi i mötet med människor. Det kan räcka att se tacksamheten i någons ögon för att jag ska känna den igen.

Det är lätt att fastna i rättvisetänket. Om andra struntar i mig, varför skulle jag bry mig om dem? Man vill att det ska finnas en balans, att man ska få lika mycket från andra som man själv ger. Men även om livet inte garanterar en sådan balans är det få saker som ger lika mycket energi som att vara viktig för andra.

Prioritera mening framför lycka

Jag har slutat att fokusera så mycket med lycka. Jag älskar känslan, men den är skör och kan försvinna lika snabbt som den kom. Dessutom ser jag lycka som en biprodukt och inte ett mål. Du kan inte tvinga fram lycka. Du kan tvinga dig att handla på olika sätt, och förhoppningsvis kommer lyckan som följd. Du kan inte skylla dig själv för att den inte kommer. Du kan göra allting rätt men fortfarande vara olycklig.

Jag lever hellre ett liv där jag får uppleva det fulla spektret av känslor än ett liv där jag är ständigt lycklig. Jag vill kunna säga att jag har levt på riktigt, att jag har känt hur känns att vara människa, med allt vad det innebär.

Jag fokuserar hellre på mening än lycka. Meningsfullheten ger mig energi, även när livet är svårt. Det finns en trygghet i det. Mina starkaste band med andra människor har skapats under mina jobbigaste perioder. Därför har jag ett slags hatkärlek till dem. De har gett mig något som jag aldrig skulle vilja vara utan, och om jag hade varit tvungen att återuppleva dem för att nå samma insikter, hade jag gjort det.

Det är det jag älskar med meningsfullheten, att den kan skapa energi även ur lidande. Ett av mina favoritcitat kommer från Nietzsche och sammanfattar betydelsen av mening:

”Den som har ett varför att leva för, uthärdar varje hur.”

Jag känner att jag bara har skrapat på ytan av det här ämnet, men med över 2100 ord väljer jag att avrunda. Tack för att du har orkat ta dig ända hit. Vad har du själv för tankar kring hur man återfår sin energi?