Texten som är skriven av Ulrika Serrander och Peder Thalén, är en förkortad version av förordet ur antologin Kunskap Motstånd Möjlighet (Molin & Sorgenfrei 2017) . Boken släpps den fjortonde december.

 


Ulrika Serrander är doktor i lingvistik och lektor i svenska med inriktning svenska språket med inriktningen svenska som andraspråk vid Högskolan i Gävle. I sin avhandling undersöker hon hur svenska inlärare av spanska processar spanska ord beroende på behärskningsnivå i språket. I ett baltiskt-nordiskt samarbetsprojekt var Ulrika med och utvecklade ett digitalt tillgängligt läromedel i svenska som främmande språk för unga balter. I ett pågående EU-finansierat projekt undersöker hon användning av svenska i arbetslivet i Norden och Baltikum

.Fotograf: Ove Wall

 

Peder Thalén är professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle. Han har främst intresserat sig för sekulär religionskritik och har tidigare givit ut en bok med titeln ”Ateismens fall – den moderna religionskritikens kris”.


Fotograf: Ove Wall


Journalistik – Vetenskap – Ulrika Serrander och Peder Thalén –
Det finns inte en utan flera humaniora

 

Humaniora har traditionellt varit förbundet med ett europeiskt bildningsideal. Man närde ett intresse för de eviga frågorna eller sådant som rörde människans själsliv. De humanistiska ämnena ansågs också vårda kulturarvet och på andra sätt bidra till nationen. Området hade en uppburen ställning i utbildningsystemet och i hela samhället. Inget rättfärdigande behövdes utan humaniora hade ett egenvärde. Att vara humanist var något aktningsvärt.

Men denna storhetstid är förbi. Det klassiska bildningsidealet, och den tro på människan som det omfattade, har sedan länge befunnit sig i upplösning. I denna kulturella utförsbacke har istället humanistisk forskning efter hand kommit att nedvärderas, inte minst från marknadsekonomiskt håll, men också från anslagsgivande myndigheter, vilket bland annat visar sig i den låga ersättningsnivån för helårsstudenter i humaniora jämfört med andra vetenskapsområden. Inom näringslivet har humaniora alltmer kommit att uppfattas som ett fritidsintresse i stil med att samla mynt eller gå på matlagningskurser. Man frågar sig varför detta skall bekostas med offentliga medel. Varför inte istället rikta in sig på sådant som kan ge anställningsbarhet? I takt med att konkurrenskraft och effektivitet fått ett allt större utrymme i den globala ekonomin har humaniora i motsvarande grad fått stryka på foten.

Vi behöver inte vidare fördjupa oss i hur denna inställning uppkommit. Mer intressant är att reflektera över de tecken som tyder på att humaniora vid universiteten håller på att söka sig en ny identitet, en mer jordnära roll.  Att bli nedpetad från den akademiska piedestalen har inte enbart varit av ondo. I det gamla bildningsidealet kan man ana en viss beröringsskräck inför samhällsfrågor av praktisk art, det var mer naturligt att höra hemma inom ”finkulturen”, i det närmaste ett elitistiskt projekt med andra ord. Men i en tid när detta projekt spelat ut sin roll, när man inte längre kan vara en garant för eviga värden, öppnar sig andra möjligheter.  Varför skulle inte humaniora med sin samlade kompetens kunna ge viktiga bidrag till skapandet av det framtida samhället? Finns det inte ett behov av humanistisk expertis i ett samhälle alltmer präglat av kommunikation?

Tankar som dessa står också högt på agendan hos tankesmedjan Humtank, vilken bildades 2014. Förutom att arbeta med opinionsbildning avseende humanistisk forskning har tankesmedjan även lanserat ett nytt koncept för humaniora: ”utmaningsdriven” humanistisk forskning, som just handlar om att engagera sig i samhällsfrågor och knyta an till dagsaktuella ämnen. Sådan i någon mening ”nyttig” forskning, som dock inte kan mätas i kronor och ören, skall inte enligt Humtank ersätta mer traditionella ansatser som har karaktär av grundforskning. Forskning inriktad på samhällsfrågor skall snarare ses som ett växande inslag där man synliggör och tar tillvara humanioras potential i en tid av stora utmaningar. Här finns en outnyttjad kraft.

Vid Högskolan i Gävle har Avdelningen för humaniora, där verksamheten mycket bedrivs utifrån Humtanks riktlinjer, låtit publicera en antologi – Kunskap Motstånd Möjlighet (Molin & Sorgenfrei 2017) – med texter skrivna av avdelningens forskare. Om man utgår från innehållet i den nyligen utgivna boken framträder flera tydliga drag i dagens humaniora.

En tydlig postmodern tendens kan skönjas. Det råder stor mångfald både gällande metodiska ansatser och akademisk stil. De texter som ingår utgörs bland annat av empiriskt upplagda studier baserade på intervjuer, textkritiska genomgånger som vill avslöja bakomliggande normer, traditionell filosofisk begreppsanalys, kulturfilosofiska betraktelser, digital humaniora med inslag av naturvetenskaplig metod och så vidare. Allt från specialvetenskapliga studier för fackfolk till essäistiskt formulerade texter riktade till en bredare publik. Uppenbarligen har humaniora i dagsläget inte en kärna som skulle gå att definiera avseende metod och genre, ingen övergripande modell eller ännu mindre allmängiltiga regler som skulle styra verksamheten är i sikte. Det finns alltså inte en utan flera humaniora som existerar sida vid sida.

Vid sidan om mångfalden går det samtidigt att urskilja tendenser som speglar vändningen mot frågor som rör det faktiska samhällets utformning. Flera av bidragen i antologin orienterar sig mot det lokala och ”lilla” sammanhanget. De frågor som här tas upp rör bland annat genuspedagogikens utformning i en regional kontext, samtida uttryck för folktro i Hälsingland och återverkningarna på människors förhållningssätt av det radioaktiva nedfallet över Gävle i samband med Tjernobylkatastrofen 1986. Men också det nationella perspektivet är framträdande. Socialt engagerade TV-serier från 1970- och 1980-talen, ofta med dystopiska inslag, analyseras som exempel på svensk modernitet i ett bidrag. I ett annat diskuteras olika bilder av romanfiguren Lisbeth Salander med vissa utblickar mot en amerikansk kontext. Kan Salander ses som en feministisk hjälte?

Avseende humanioras samhällsroll framkommer skillnader i artikelmaterialet. Det föreligger inte en utan flera samhällsroller. Mindre än en tredjedel av bidragen skulle kunna betecknas som traditionellt kunskapssökande, utan omedelbar koppling till utomakademiska tillämpningar. Ett flertal av antologins bidrag skulle kunna ges beteckningen ”möjlighet”. Man vill ge perspektiv på tidigare faser i det svenska samhället som också kan belysa nuet eller utveckla pedagogiska synsätt som kan vara användbara i skolan för arbetet med exempelvis demokratifrågor. En tredje grupp – ”motstånd” – som har en uttalad samhällskritisk prägel kan också urskiljas.  Här handlar det bland annat om en kritik mot teknikens roll i samhället och mot könsstereotyper i läromedel.

Finnas det något som saknas i dagens humaniora? Få bidrag i antologin har en tydlig tvärvetenskaplig karaktär. Inte heller finns det, förutom i något enstaka fall, några interkulturella perspektiv. Tvärtom utgår, som redan framgått, många av bidragen från en lokal eller nationell kontext och berör endast indirekt det globala sammanhanget. Om det skulle handla om ett genomgående drag i hela landet skulle det kunna betecknas som ett konservativt stråk i dagens humaniora. Man är ännu inte helt i fas med framväxten av det mångkulturella samhället. Kanske har humaniora i Sverige inte heller hunnit anpassa sig till kommunikationssamhällets förändrade spelregler. I en digital epok när skiljelinjen mellan ”fake news” och välgrundade tolkningar håller på att luckras upp i kombination med en skenande populism, borde det inte vara några problem för humaniora att visa upp sin relevans.