Marcus Asp är 21 år gammal och studerar kommunikation, med inriktning kommunikatör på Högskolan i Gävle. Han älskar att skriva, framförallt krönikor och när han inte gör det så sitter han gärna framför en kärlekskomedi och fäller en tår ibland.

 


Journalistik – Krönika – Marcus Asp – Gul utanpå

 

Jag är van vid att folk ser mig som något annorlunda. Det är något som har definierat mitt liv sedan barnsben. Som adopterat barn ser man sig till en början som en i den stora massan. Jag var ung och naiv, med en inställning om att jag hade samma spelplan som alla andra. Men jag insåg sedan väldigt snabbt vad jag egentligen var. En oönskad människa. En piñata man slår på, för att livnära sig.  

Såsom många andra adopterade barn kom jag till Sverige som spädbarn, till en älskande kärnfamilj där allt var frid och fröjd. Sedan tog allt en drastisk vändning när jag sattes vid skolbänken. Jag som blivit fostrad och identifierat mig som en svensk fick genast höra att jag såg konstig ut, att jag inte hörde hemma i Sverige, ja listan är oändligt lång.

Jag hade min identitet i tusen bitar och var splittrad. Valet som många adopterade får ta dök upp i mitt huvud. Bygger jag upp min splittrade identitet på nytt eller skaffar jag mig en ny. Mitt val var enkelt. Jag valde att skaffa en ny fort som vinden. Min filosofi var att inte försöka vara något som jag inte är.

Dock så möttes jag såsom de flesta adopterade av en viktig insikt senare i livet. Det finns ingen identitet som skyddar bättre än den andra. Oavsett om man stannar kvar med att leva sitt vanliga svenssonliv eller om man försöka omfamna en annan kultur i hopp om att finna grönare gräs på andra sidan.

Man är i mitten av två kulturer, oavsett om man vill det eller inte. Det finns inget efterlängtat hem. Det är drömmar som får en att sova om natten. En hägring av en oas mitt i öknen för att vilja fortsätta.

Författaren Astrid Trotzig skrev i slutet av en av sina böcker; ”Må hända att blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod”. Detta i hopp om alla adopterade någon gång ska finna frid genom kärlek och strunta i sitt förflutna. Men hur ska man finna frid när det existerar ett ständigt behov av människan att söka efter olikheter istället för likheter. Så länge det behovet finns så kan man inte finna ro, med eller utan kärlek. Men på något sätt vill jag ändå dö i norden, samtidigt som jag bara vill försvinna ut i tomma intet, där vi alla bara är människor och ser varandra som det vi är. Människor.