Fotograf: Johan Cederholm

Skönlitteratur - Novell - Johan Cederholm - Avlämningscentralen

 

 


Johan Cederholm upptäckte tidigt en lust till att författa och berätta medryckande och gärna lite skeva berättelser, inte sällan med inslag av det övernaturliga. Han arbetar inom filmproduktion, främst med regi som huvudansvar, och skriver för närvarande också på sin andra roman, Akvarieflickan. Läs mer här.


Skönlitteratur – Novell – Johan Cederholm – Avlämningscentralen

”Fan va vidrigt, ska det verkligen smaka så här?”
Robert gapar stort, det är svårt att riktigt höra vad han säger. Han sitter på en brits med engångspapper över.
”Sluta gnäll. Du borde vant dig vid smaken vid det här laget”, säger den närgångna läkaren barskt. Han har en uppknäppt läkarrock över en kostym. Det är fredag.
”Fast du är väl glad över att slippa minnas i och för sig. Känner du av några biverkningar?” Läkaren släcker sin lilla ficklampa och lämnar Robert för en metallpall vid ett långt bord längs väggen.
Robert reser sig och cirkulerar runt i den sterila sjukhusmiljön. Rummet är ganska litet, klaustrofobiskt, tycker Robert, men så har han ju aldrig varit särskilt förtjust i just sjukhusmiljöer.
”Ehm, nej det tror jag inte.”
Läkaren stirrar ner i journalen och läser tyst. Robert söker av det kala rummet med blicken och fastnar vid ett litet ensamt fönster, det är runt och placerat aningen för högt upp på väggen. Även om han bara kan se himlen och det väldiga snöovädret som rasar utanför, skänker det en slags trygghet. Det är tydligen det värsta snöfallet på flera decennier enligt löpsedlarna, han såg det senast på vägen hit.
Vem fan håller reda på det där egentligen? Sitta och jämföra mängden snö från år till år?

Robert väcks ur sina tankar då läkaren stöter i ett rullbord när han sträcker sig efter ett par orangea skyddsglasögon som hänger på väggen. På det långa bordet bredvid står en slipmaskin, en sådan som känns mer hemma i industriverkstäder. På något vis lugnar den Robert, bryter mot det sjukhusaktiga liksom, får det att kännas mer hemma.
Han minns inte slipmaskinen, minns inte att han varit här tidigare. Men alla får en kallelse hit med jämna mellanrum, inget konstigt med det, bara till att gilla läget. Robert börjar bli rädd.
Den äldre läkaren synar eggen på en väldigt blank och fin yxa, operationsvänlig om det inte vore för det faktum att det är just en köttyxa. Läkaren slipar den varsamt, det stänker lite gnistor i rummet. Robert tycker inte det känns helt rätt med tanke på miljön de är i.
”Varför har ni slipmaskinen här inne?”, läkaren hör honom inte, men det gör inget, Robert känner något annat när han talar. Slipmaskinen slås av, yxan är redo.
”Vänta …” Robert ser upptagen ut och känner med tungan i munnen. Läkaren vänder sig mot honom och tar av skyddsglasögonen, han ser lika frågande ut som Robert.
Helt utan förvarning rusar Robert till en metallvask som står i ett hörn. Läkaren suckar och plockar åt sig journalen igen. Han ser inte förvånad ut.
Robert hänger över vasken och spottar blod, ut följer två stora kindtänder.
Läkaren dyker upp bakom honom, dunkar honom i ryggen och ler.
”Du fick med rötterna den här gången, bra jobbat.”
Med skakande fingrar pillar Robert ut en tredje tand som han slänger ifrån sig i ren skräck.
”Va fan?”
”Vi ersätter det där, oroa dig inte. Har känseln i handen försvunnit ännu?” Läkaren synar yxan som glänser i lysrörsljuset. Robert känner efter med fingrarna men hittar inga fler lösa tänder.
”Sätt dig!” Läkaren börjar hissa upp en stol, som för tankarna till en tandläkarmottagning. Han ser trött och besvärad ut.
Under tystnad spänner läkaren fast Robert vid stolen med diverse spännen. Armarna är viktigast, särskilt högerarmen tydligen. Men även anklarna och pannan hålls fast med stora band. Nu börjar Robert bli rädd på riktigt.
Läkaren går bort till det långa bordet och bläddrar lite mer i journalen.
Finns det verkligen mer att läsa där? Robert dreglar blod.

Till slut glider läkaren fram till honom på sin metallpall, han ser vänligare ut nu, som att det roliga just ska börja. Han tar Roberts fastspända händer i sina, de ligger utsträckta på armstöd av stål.
”Då var det dags! Fjärde gången för dig det här, jodå. Nu till formalian, dina uppgifter lagras i vårt valv under minst tre månader efter att döden inträffar, beroende på din försäkring givetvis, och högst femhundra år. Förstått?” Läkaren rabblar informationen närmast mekaniskt.
Robert har en metallstav i munnen som hindrar honom från att svara. Han försöker nicka men det går heller inget vidare, då pannan också är fastspänd. Allt han kan göra är att dregla och blinka.
Läkaren bläddrar i den förbannade journalen lite till.
”Det står i dina papper att du är fyrahundratjugofem, tjugofem år, bra ålder det där. Själv gillar jag en lite mera mogen kropp, mer utmejslad liksom. Men det här handlar inte om mig.”
Läkaren slår till Roberts högra hand. Ingen reaktion, Robert söker läkarens blick för att se ifall tecknet är bra eller inte. Av leendet att döma är det bra.
Läkaren höjer långsamt yxan medan de håller ögonkontakt, operationsverktyget blänker.
”Dags att lämna av några år, Robert.”
Robert spärrar upp ögonen, blundar sedan hårt.
Allt blir svart och i ett enda hugg skiljer läkaren Roberts högra hand från resten av kroppen.
Blod pumpar ut ur armstumpen tillsammans med ett nystan av sladdar som läkaren drar och sliter i. Allt blir svart igen.

När Robert återvänder ur sin blackout ser han hur sladdarna ur sin kapade arm är hoptvinnade med andra. Han som trott att det hela bara var någon sekvens av en hallucination eller mardröm. De andra sladdarna är renare och går till en liten kubformad apparat, ungefär lika stor som en hjärtövervakare och stående på en liten metallvagn. Den har en liten monokrom bildskärm som visar en laddningstid.
Handen ligger på ett metallfat, den ser missfärgad och död ut. Ensam. Den tillhör honom inte längre.
”Du var mig en seg jävel. Det är inte meningen du ska behöva se det här, vet du.” Säger läkaren som sitter på sin pall och röker en cigarett medan apparaten gör sitt jobb.
Spännena sitter fortfarande åt, en säkerhetsåtgärd, men läkaren reser sig mödosamt och plockar ur pinnen ur hans mun innan han sätter sig igen. Även om han kan prata nu, vet han inte vad han borde säga, eller fråga. Det här är ju ren rutin som de säger, inga konstigheter.
Robert noterar hur huvudet känns lättare och lättare, renare på något vis. Huvudvärken han haft då han tog bussen hit är som bortblåst, liksom den klaustrofobiska känslan.
”Du vet inte varför du är här, eller hur?” Läkaren talar med släpig röst. På något vis känns de plötsligt som gamla goda vänner.
Robert kollar sig omkring i rummet med nya ögon. Ser på handen, som måste vara hans även om han har svårt att fatta det, sedan på metallvasken och den blodiga yxan borta på bordet. Blod har runnit ner i en golvbrunn och lämnat ett mörkt spår efter sig. Robert skakar på huvudet.
”Nej, eller jag minns att jag gick hit för att det är så man ska göra.” Robert talar långsamt och försöker förgäves minnas vad det verkligen stod i remissen, eller vad grannen som nyss hade varit här berättade. Men allt är dimmigt.
”Du är tjugofem”, börjar läkaren, så långt hänger Robert med, ”… Igen. Förstår du nu?”
Robert skakar på huvudet.
Vad då, igen?
Laddningssekvensen på apparatens bildskärm fylls upp helt och den ger ifrån sig ett diskret ljud. Vad den än arbetat med så är det klart. Läkaren fimpar mot metallbordet och går bort till apparaten och trycker på några knappar innan han börjar koppla loss sladdarna och Robert.
”Du behöver inte förstå, vi skickar en remiss när det är dags nästa gång. Men då kommer du ha glömt allt det här ändå.”
Robert tittar förvånat ner på handen igen.
”Vi ersätter allt givetvis, du behöver inte oroa dig.” säger läkaren och slår ut med händerna innan han går bort till journalen och skriver något. I sin ögonvrå ser han hur Robert blickar ut mot den snöfyllda himlen genom det lilla fönstret.
”Du kan se fram emot hundra nya färska år där ute, när du lämnar oss kommer du inte komma ihåg något av det här”, han söker efter namnet, ”… Robert. Bara slappna av”
Läkaren går bort till honom igen, den här gången med ett särskilt piller som han glatt visar upp. Det liknar pillret som gjorde att han tappade tänderna innan, bedövningen, men har en annan färg. För sent att backa ur nu. Robert öppnar munnen utan att streta emot. Läkaren placerar det mitt på hans tunga.
”Svälj det och du kommer födas på nytt.”
Robert sväljer pillret som är stort och äckligt, han grimaserar.
”Dina minnen är i säkert förvar hos oss, tills dess att du behöver dem förstås.”
Robert slumrar in likt en nyfödd. Han kommer aldrig mer komma ihåg det här mötet, tänderna i vasken, den avhuggna handen eller sladdarna mellan hans egen kropp och den där vidriga apparaten.
När han lämnar Avlämningscentralen är allt som vanligt igen, handen sitter där den ska och det enda han bär med sig är en journal, med uppgifter han aldrig kommer förstå sig på.
Han är tjugofem år igen.
Hans hjärna är tom.
Han är lycklig.
Igen.