”Nämen, nämen, nämen vad gör en ung man ute så här tidigt en så kylig dag som denna? Ute på piren dessutom… Hmmmm?”

Den unge mannen har en säck slängd över ena axeln… Ögonen rör sig fram och tillbaka över det stilla vattnet. En mås skriker. Han rycker till, backar ett steg och letar med blicken efter vad det var som lät.

Han vill vara ensam.

Han vill inte att någon ska se honom.
Inte ens en mås.

Säcken hänger tung, våt och varm mot hans jackklädda ryggtavla. Han andas tungt. Den är tung. Säcken alltså. Säcken är tung, och för varje steg han tar längre nedåt piren känns det som att den blir femton gånger tyngre. Varför vet han inte. Han vill bara ned till de runda stenarna vid vattnet och lämpa av sin börda.

Glömma bort att säcken finns.

Glömma hela den här förbannade sörjan han har hamnat i.

Gå vidare med sitt liv.

Ja. Gå vidare med sitt liv.

Så, han är äntligen framme. Stenarna ligger framför honom i långa rader som en väg av vita dödskallar. Han sätter sig på huk och balanserar på de runda stenarna. Lämpar ned säcken med en ”duns”. Japp. Då var det klart då.

”Vad gör du här!” ropar en röst bakom honom och han slänger säcken över axeln igen, och ser sig över den.

Det är en tanig liten skrumpen gumma som plirar mot honom med blå ögon. I handen har hon en yxa. Han sväljer hårt.

Vet hon vad han har gjort?

”Jag sitter här.” Han rycker på ena axeln, den andra är nedtyngd. ”Hur så?”

Gumman grinar så att hon visar alla sina gula tänder bakom de rynkiga läpparna. ”Åhå, åhå. Jaså, minsann? Du är ute vid den här tiden och går? Jaså, jaså… Och varför skulle jag tro på dig?”

Den unge mannen känner hur värme stiger i kroppen och skruvar på sig. En ensam svettdroppe rinner nedför pannan och droppar ned på den svarta halsduken han knutit som en snara kring halsen.

”Varför skulle du inte tro mig?”

Hon börjar gå mot honom på gamla knotiga ben, och svänger med yxan fram och tillbaka så att eggen gnistrar i ljuset från morgonsolen.

”För att du har en säck på ryggen. Och du är på min plats.”

Nu rynkar den unge mannen på pannan och tittar frågande på henne. Han ställer ned säcken igen. ”Din plats?”

Hon nickar bestämt. ”Min plats.” Hon hugger med yxan i luften. ”Ge dig iväg nu, hackkyckling. Iväg! Iväg! Jag har ett lik att begrava i djupt vatten, och om du inte passar dig blir det två!”