Hon springer mot honom, snabbt. Han hör hur hennes knän krasar. Yxan hugger, hugger, hugger, i luften, närmare och närmare. Han springer. Tar säcken över axeln och rusar så fort han kan, uppför stenarna, upp på piren igen, och fortsätter att springa.

Hon ropar efter honom. ”Och kom inte tillbaka! Det här är min plats! MIN!”

Så han strövar vidare, med tyngden på axlarna. Vinden viner genom det solbrända gräset. Grässtråna knastrar emot varandra, och gräshopporna har börjat vakna i hopp om att hitta en partner de kan använda innan de tar kål på varandra. En partner… En sådan skulle han ha, du. En egen. En som han kunde krama, och kyssa, och snacka med. En som han kunde se på film med, och diskutera dagens nyheter med. Men det har han inte.

Han har bara en säck.

En säck som droppar dripp-dropp, där han går, ensam längs den långa vägen vid det mörka vattnet.

Han vill slänga den i vattnet, säcken, och springa därifrån. Men först måste han hitta en bra plats. Han vet att en bit längre bort finns en sandlåda… Där skulle han kunna begrava den. Den ligger vid en gammal övergiven skola vars fönster gapar tomma och fasad förlorat all färg till tiden.

Glassplitter ligger spritt över asfalten som vassa knivar. Ja. Där skulle han kunna lämna sin börda.

Han är blek i ansiktet, och andas tungt när han är framme. Axlarna skakar, och det känns som att armarna aldrig kommer att kunna sänkas igen när han väl är fri. Han kommer alltid att bära på tecken från vad som hänt.

Alltid vara märkt.

Till sist kommer han fram till skolgården. Den är grå, med vita fläckar här och där, där det tidigare funnits king-rutor och hoppa-hage. Han sväljer hårt igen. Kan han verkligen lämna den här? Kan han verkligen lita på att ingen kommer att rusta upp skolan igen, och hitta hans hemlighet?
Han skrapar de smutsiga gympadojorna mot asfalten, och vrider på sig.

Jo, men han borde nog ändå lägga den här. Ingen kommer att komma på tanken att fixa en så här gammal byggnad. Inte när det finns så många andra projekt politikerna kan satsa på, såna som faktiskt gör att folk tycker att de gör något bra. Biblioteken. Eller en ny sporthall…

Han går längre in på skolgården, och det känns som om gastar och vålnader av lekande barn omringar honom. Barnsliga skratt, och skrattande lekar ekar i hans öron, och ljudet studsar från den ena delen av hans huvud, till den andra. För varje gång som ljudet slår emot hans trumhinna blir det starkare, och vikten på hans rygg blir tyngre, tyngre, tyngre.

Han böjer sig framåt, och andas hastigt. Hjärtat trummar mot bröstbenet.

”HA

        HA

               HA

                      AHAHA

                                HAAHA

                                           HA

                                                HA

                                                    HAHAH

                                                           HAHAHA!”

Skratten omringar honom

Förminskar honom

Förgör honom.

Han kniper ihop ögonen.

”Ärtan pärtan piff paff puff, du får en hedersknuff…”

Jo, nog har han fått en hedersknuff alltid. Och vad har den gett honom? Luften i lungorna expanderar tills det känns som om de kommer att spricka som en överfylld ballong.

Större. Större. Större.

Pang.

”Tyst!” han slänger ned säcken på marken och slår ut med armarna, slår runt omkring sig som en galning. ”Tysta! Håll käften!”