Han öppnar ögonen. Allt är stilla. Han trycker handen mot hjärtat. Det vibrerar nästan mot hans handflata. Svetten rinner längs ryggen, kall och våt. Han tar upp säcken igen och snart är han framme vid sandlådan. Duns. Säcken faller ned i sanden och gör så att den ljusa sanden yr, och den bruna ekar mörkt. Gravjord. Den mörka är gravjord det är han övertygad om. Han sätter sig ned på knä och öppnar säcken. Det pyser ut en liten pust av tjock, köttig, stank. Han storknar, och stoppar snabbt ned handen för att få tag i spaden.

Och sedan gräver han. Det måste bli ett djupt hål, för att han ska bli av med säcken. Den borde få plats i sandlådan, men 100% säker är han inte. Han gräver. Och för varje spadtag han tar, för varje gång han trycker ned spaden i den varierande mörka och ljusa sanden, desto mer blir han säker på en sak. Stanken som finns i säcken har sugit sig fast i hans näsa. Stanken som finns i säcken kommer att kväva honom. Stanken i säcken tar sig ut, fast säcken är hopsnörd med ett tjockt rep. Han håller handen för näsan, och fortsätter gräva. Det hjälper inte. Det luktar avskum, mask, lik och jord. Det stinker avskräde, skit, as och hat. Det stinker hat. Om han skyndar sig, kanske han slipper stanken snart? Han torkar pannan med handryggen, och börjar skopa ännu fortare.

”Va’ gör duuu här?”

Han vänder sig omkring, hastigt, så att han ramlar omkull på rygg. Himlen är blå. Ett litet flickansikte, med blå ögon, och snorig näsa dyker upp i hans synfält. Hon kliar sig under näsan med pekfingret.
”Här får inga vuxna va’.” Hon tittar ned på honom, och nyfikenheten lyser i hennes ögon.
Han ryggar undan, och tar säcken i ena handen. ”Nej, men jag skulle just gå.” Han ställer sig, och borstar sanden från baken.
”Aha” säger flickan och nickar. ”Va’ gjorde du här från början då? Leker du fortfarande i sandlåådan?”
Hennes röst gör ont i hans öron. Den klöser i hans inre med sin gnälliga melodi.
”Nej, nej.” Han skrattar. ”Jag tänkte bara vila mig lite. Du då? Ska du leka i sanden?”
Hon rynkar på näsan och stampar foten i marken. ”Nej! Såklart inte! Jag ska träffa min bästis. Vi ska gå på zoo tillsammans med hennes mamma.”
Den unge mannens grå ögon blir varmare. Han tar upp spaden. ”Jaha. Din bästis… ” Han tittar åt sidan, mumlar. ”Du skulle göra vad som helst för henne va?”
Flickan tittar på honom, som om han sagt någonting självklart. Nickar.
”Bra. Bra” den unge mannen nickar han också. ”Låt det inte gå för långt bara. Vissa saker kan du inte ta tillbaka.”
Hon rynkar på pannan. ”Nej. ’bytt är bytt’ eller hur?”
Han slänger upp säcken över axeln. ”Ja. Bytt är bytt kommer aldrig mer igen.”

Och han går vidare, med en säck som väger tusen ton, och vetskapen att vissa saker verkligen är ’bytt är bytt’. Kärlek mot hat. Värme mot kyla. Liv mot död.