Han hittar till sist den perfekta platsen att lämna sin börda. Det är mörkt, och kallt, och avskilt. Ingen annan är där. Han sätter sig ned på den kalla marken, och sticker ned spaden han fortfarande har i handen i jorden.

Tchock.
Tchock.
Tchock.
Tchock.
Tchock.
Tchock.
Chunk.

Han stannar upp i sina rörelser, och rynkar på pannan. Vad var det där för något? Det lät som att han träffade något? Eller?
Han drar upp spaden ur marken igen och ser så fort den sticker upp ovanför jorden, att den färgats röd. Röd av blod.

”Nämen, nämen, nämen.” hör han bakom sig, och vänder sig om för tredje gången.
Mannen som står där är iklädd svarta kläder från topp till tå och hans leende splittrar ansiktet från öra till öra.
”Nämen, nämen-nämen. Vad gör en ung man på en så mörk plats som denna? Jag undrar jag undrar jag.”
Han rör sig som en katt, gracilt, och smidigt, fram emot den unge mannen som sväljer, och höjer spaden.
”Vad gör du här själv?”
Mannen skrattar högt. ”HAHAHAHAHA! Var skulle jag annars vara? Jag går alltid hit, vet du. Ja, ja.” hans gröna ögon rör sig från den unge mannens bleka ansikte, till den våta säcken. ”Men jag undrar vad du har i den fina säckisen… Kan man öppna, mån tro?”
Mannen slänger sig snabbt som en kobra på säcken, och river upp den. Stanken som slingrar sig ut som en tjock, svart mamba får honom att dra djupa andetag. Den unge mannen sitter som förstenad, och iakttar skådespelet.
”Nämen, nämen… Vad har vi här? Hackad och klar, hmmm?” Mannen tar tag i en blodig köttbit och lyfter den över huvudet så att rött rinner och dränker hans ansikte. ”Inte illa, inte illa… Men det var din första, hmmm?”
Den unge mannen tittar storögt på galningen och nickar, skakigt. ”Ja. Den enda. Aldrig mer igen.”
Galningen putar med läpparna. ”Och varför inte det? Du har ju en stor talang, unge man! Du skulle kunna göra karriär! Jag ser det framför mig nu” mannen höjer sin lediga arm, och sveper framför sig. ”Köttstyckaren attackerar igen! Stor rabalder med ännu ett offer! Det är ju så att artiklarna, rubrikerna och paniken skriver sig själva!”

Den unge mannen sväljer hårt. ”Nej tack. Jag vill bara hem. Jag vill bara glömma allt… Jag vill bara bort.”
Galningen ler brett. ”Bara bort… Bara bort, hmmm? Är du säker på att det är vad du vill?”
Den unge mannen nickar. ”Ja. Jag vill bara bort. Bort från den här jävla soppan!”
Han kramar sig själv, sänker huvudet mot bröstkorgen. Snart gråter han så att axlarna skakar.
”Nej, men…” Galningen skakar långsamt på huvudet. ”Bort, bort… Ja, men då ska du få det.”
Den unge mannen höjer huvudet, och blottar rödgråtna ögon. ”Va?”
Schvopp!
Och det blonda huvudet ryker.
Det ramlar ned på den kalla marken, och färgar den röd.

Galningen sätter sig bredvid den huvudlösa kroppen, och höjer yxan igen. ”Ja, du unge man. Du får nog plats du också, här nere i samlingen.”
Han tar tag i den unges arm, och
Schvopp!
Så är den också borta.
Han hugger, hugger och hugger.
Kroppsdelarna faller som snöflingor och landar i sin tur i blodpölen.

Galningen är för evigt sprittande, sprudlande uppspelt i sin vetskap om att han är en av de som lätt som en plätt, utan ånger eller tyngd på sina axlar, kan byta ”liv” mot ”död”.