tror inte jag kalkat av kaffebryggaren
sedan anna lindh

rötterna har liksom förmultnat
men stammen står kvar
ingen tycks se
eller
förstå
att jag reser den
målar löven gröna
innan jag går på morgonen
eller
att jag räknat stegen
till tunnelbanan
så många gånger
att det igår blev fler tillfällen
än steg

har också lovat
att sluta skicka julkort
till mig själv
det känns som rymden kryper närmre
att syret blir mindre
men
det kan vara för att vi blir fler
på jorden alltså
men ingen
trots att vi blir fler
ser
hur många julkort
som hänger på min ytterdörr

slutade röka
mest för att jag är rädd
trots att alla röster
blir bestick mot gråtande porslin
trots att kaffet inte är lika gott
slutade röka
för att döden tar ett steg tillbaka
fast kanske
har den kommit närmre
den får taket att lysa om natten
skrapar på fönstren
och berättar
saker som jag glömt
som jag vill glömma
kanske är det de ena eller det andra
att en inte kommer undan
som när regnet faller
och en sitter på en båt
fast jag har ingen båt
sitter på balkongen av gammal vana
känner hur hela servisen
står där bakom luckan
och ser hur jag dricker ur samma mugg
sliten men älskad
de har samma blick
som en har
när en inte blir vald på gymnastiken

brukar köpa rosor
i kruka
låta dem stå och dö
i fönstret
tar ett fotografi om dagen
går sedan till killen i centrum
han från irak
vars högra polisong är tätare än den vänstra
låter honom framkalla
binder sedan ihop bilderna
arkiverar i en daterad mapp
som placeras i bokhyllan bland de andra
men precis innan de dör
rosorna alltså
är det något i mig
som vill rädda dem
ett slags rädsla tror jag
väggarna skriker åt mig
armeringsjärnen sliter sig ur betongen
och stöter utan motstånd
in i kroppen
samtidigt som jag dränker rosorna
i badkaret
jag brukar vakna orörlig efteråt
på plastmattan
med fuktig jord i ansiktet
ställer alla kakelplattor samma frågor?
varför skriker luften i badrummet
när den sugs in i ventilationen?
jag lyckas aldrig höra vad den säger
hoppas den hör
mina tröstande ord