[femte brevet]

glömskan tycks aldrig komma till mig
den betraktar på avstånd
stjäl de små askarna
de som står framme i bokhyllan
när jag inte ser

jag vet inte
men tror att den tagit saker jag älskat
jag känner tomrummen
salarna
som nu är uthyrda till balettgrupper
och growlande rockband
jag hatar skrik i musik, w
och nu ekar den inom mig

jag låter ryggen vila
i fåtöljen
chesterfield
dricker lite
nynnar till skriken
och ser ut över fälten
som förlåtande ser tillbaka  

å där sitter duvan
som väcker mig varje morgon
den sitter där ute
i en bortglömd del av solsystemet
och ruvar på ingenting
annat än terror