[tredje brevet]

jag vill be om ursäkt
w
det var hit jag ville komma
se solen falla i havet
och hur förväntad förödelse
blir fest

så många klackar
dessa gator slitit ut
så mycket blod
så mycket drömmar
har spridits över asfalten

blivit

inga drömmar alls

jag såg någon idag
på en parkbänk
inget tycktes spela någon roll
svetten dröp
efter alla galaxer som skjutits i venerna

hur kan det vara så
w?
att allt vi ser är ingenting
å att ingenting kan vara värt så mycket

jag minns fortfarande
när min förälder skar sig i bröstet
bröt upp bröstbenet
för att vädra

dennes förälder
hade hittat ljuset bland all aska
tiden satte sig på en stol i vårt kök
och väntade

det är ett minne
det är framtiden