[det första brevet]

vad jag förstår har en människa som du
aldrig sett gräset växa under en sommar
du kan inte uppskatta
hur grönskan centimeter för centimeter
långsamt sväljer hönshuset
arbetar tålmodigt med att överraska dig
då det en dag står i blom
ett fält av sprudlande färger
trollsländor, fjärilar och spindelnät
sinnena brusar
i toner av ett färgblekt fotografi

du har säkert inte heller kysst ett par läppar
i obehag
bara för att du inte velat stå själv
i morgonljuset när myggen återvänder

jag försöker se genom persiennen
men ögonen låter mig inte

du förstår
ljuset återvänder aldrig hit
i alla fall inte så att blommorna växer
de lever ett dött liv
och jag låter fingertopparna vandra
över textilier och strukturtapet
i ett försök att återskapa dofterna
då sinnenas brus
nu endast är en nål på ett golv

hur som helst
detta blir mina sista rader
skuggorna närmar sig nämligen
träden stirrar på mig
och deras blickar skvallrar