Han ligger bredvid mig i sängen. Doften av hans parfym sätter sig i tyget på täcket där demonerna finns. Låt lukten av honom aldrig försvinna, tänker jag. Hans fingrar letar sig trevande över min ömma hud. Känner, förstår och berör. Ibland nuddar han några gamla komplex. Ibland omfamnar han mina sår i hjärtat som aldrig läkt. Plåstrar om och skyddar. Min hand håller han som att det vore sista gången. Som att vi båda kommer försvinna imorgon. Som att vår existens bara är för idag, där i sängen tillsammans. I en tvåsamhet där vi blir ett. Där magi finns på riktigt. Andetagen på min hals talar för att det är mig han vill ha, för alltid och längre. Kanske är det mig han har väntat på, tänker jag. Hans kyssar får mina vakna mardrömmar att slumra till för ett slag. Hans hud mot min gör att livets trassliga och fula konturer känns okej. Bit för bit pusslas vi ihop. Den kantstötta ångesten. Det olyckligaste mörkret. Det stormigaste regnet. Och någonstans mitt i allt det här hinner jag tänka att det kanske finns plats i mitt hjärta ändå.

Bland de sköra bitarna och de förlorade slagen, kanske det är så att det finns plats för just honom.