Fotograf: Jacob Nordmark

Skönlitteratur – Prosa – Josefin Nordmark – Jag ville bara göra slut

 

Jag skulle vilja återge allting precis som det var. Men jag minns det inte. Det är flera år sedan det hände. Minnet utplånar sånt som kunde ha ihjäl en människa. Det är Guds godhet.

Allt jag ville var att göra slut. Men jag fick inte.
Kanske räcker det så.

 

Vi höll på att flytta. Vi hade en fin, ny lägenhet i staden, men det var långt från mitt jobb. Jag hade ont av alla timmar i bilen.
Vi fick en annan lägenhet. I en by mycket närmare. Vi tog över efter en pundare. Lägenheten luktade smuts.
När vi kom dit och våra saker stod mitt i skiten, då såg jag på riktigt hur smutsig han också var. Det gick inte att blunda bort det.

Mamma kom. Vi städade ur gamla lägenheten. Hon suckade över Patrik. Förstod inte vad jag skulle med honom till.

Då sa jag det.

”Jag har försökt bli av med honom, men han låter mig inte gå. Mamma, du måste hjälpa mig.”
”Emma, jag ska väl ändå inte behöva hjälpa dig att bli av med din kille?”
Så tyckte hon.
När allt var över, bad hon mig om ursäkt. När hon förstod hur fel hon haft.

Mamma pratade med honom. Pappa pratade med honom. De ringde hans föräldrar. Ingen tog emot vårat nej.
”Emma vill inte vara tillsammans med Patrik mer.”
Ord meningslösa att uttala. Ändå blev det så.

Dagen efter bodde jag hos Hannah.

Han fick det till att jag skulle komma och hämta saker i lägenheten och han skulle bjuda på mat. Det skulle vara som förut.
”Se till att aldrig bli ensam med honom”, hade mamma sagt innan hon åkte.
Jag tänkte aldrig åka dit. Sakerna fick vara.
När han förstod det bröt helvetet lös.

Timmen efter står han utanför Hannahs dörr. Bankar och skriker och anklagar mig för sånt som inte stämmer alls.
Vi släppte aldrig in honom. Vi ringde polisen. Så fort de kom, drog han.

Det kom SMS från hans pappas svägerska. Vi hade god kontakt. Hon ville veta om jag hade träffat någon annan.
Nej.
Och vad spelar det för roll?
”Patrik är en fin kille”, skrev hon.
”Inte mot mig”, skrev jag.

Jag tog mig hem till slut. Han var kvar där borta.
Mardrömmar om vad han skulle göra med mig om han kom nära. Hemska fantasier om ett liv i förföljelse. Mitt liv. Kanske mina barns liv. Barn som ännu inte fanns. Bilder av hur han kom och tog dem från förskolan. Hällde frätande syra över dem, över mig. Sköt ihjäl min man, som jag ännu inte hade.
Nätterna var långa och mörka.

Han fick reda på att jag skaffat en användare på en dejtingsida. Att jag tänkte gå vidare i mitt liv.
Han bröt sig in i min användare. Jag hade mitt vanliga lösenord. Han motade bort killar jag haft kontakt med.
”Jag är inte intresserad av dig.”
Jag gjorde ett tillägg i min polisanmälan.

 

I februari kom ett mejl. Jag läste det på jobbet.
”När du kommer tillbaka till mig och allting blir som förut.”
Så ungefär.
Jag var ett vrak hela dagen.

”Nu ringer du honom och säger att här är det nog!”
Så sa min mamma.
Då gjorde jag det.
”Jag har träffat en annan. Jag skiter i om du lever eller dör.”

Ett SMS några veckor senare. Han erkände. Det var aldrig pappans svägerska som luskat. Det var han.
Ett tillägg i polisanmälan.

Efter det blev allt tyst.

 

Under sommaren ringde polisen. Undrade om jag ville gå vidare med min anmälan.
Nej. Han hade inte hört av sig mer. Men de fick inte skriva av den. Det gjorde de inte. Allting finns kvar.

 

Jag gifte mig och fick barn.

Jag var ute med barnvagnen när bebis var liten, liten. Då såg jag honom. I bil. En budbil. Precis en sådan jag alltid tittade efter honom i. Med pulsen högre än verkligheten. Budbilar och gamla Mercedes.
Där var han nu.
Han såg mig också. Blicken dödade mig, men jag lever. Jag lever än. Och nu har jag nästan glömt det.