Fotograf: Jacob Nordmark

Skönlitteratur – Prosa – Josefin Nordmark – Inte vi

 

Jag får en plats för mig själv. Ett gäng tjejer sitter längre fram. Våra ögon finns rakt framför varandra, men dom ser inte mig.

Vi åker. Tjejerna pratar och skrattar. Jag ser rangordningen. Två högst upp. Den ena vet om det. Den andra bryr sig inte. Resten får bara vara med.

Jag är äldre än dom. Minst femton år äldre.

Vi stannar innan rondellen. På kliver en annan tjej. Hon är också äldre än dom andra, men inte mycket. Hennes jacka är kall och smutsig. Det vita har blivit gult. Håret sitter högt i en knut på huvudet och hon har inget smink.

Tjejen högst upp ser henne också. Hon som vet. Hon tittar överlägset på allt som är den andra. På allt som är fel.

Då gör hon det. Tjejen i smutsjackan. Det förbjudna. Hon gör det. Sliter håret ur knuten. Långt och otvättat. Det landar på axlarna. Fingrarna jobbar snabbt genom testarna. Genom smutsen och det feta. Flätar en krans runt huvudet som blir en lång fläta ner över ryggen.

Jag ser henne också. Händerna som arbetar. Munnen som står vidöppen medan fingrarna flätar. Jag ser henne också. Mina ögon vill inget illa. De beundrar henne. För jag vet, precis som tjejen högst upp. Att allt hon gör är förbjudet. Vi kommer inte till bussen så där. Utan smink och håret fett och jackan … Nej. Vi gör inte så. Allt fixar vi hemma först. Målar över det som ingen får se. Sedan går vi. Så gör vi.

Ändå sitter hon på bussen och flätar sitt hår.

De andra tjejerna verkar inte se henne. Inte tanten bredvid mig. Det är bara vi två som bekymrar oss. Tjejen högst upp och jag. Hon mår dåligt över ett regelbrott. Jag mår dåligt över oss. Som fortfarande följer reglerna. Att vi inte fattat, hon eller jag. Förstått att vi kan vara fria. Att vi också kan strunta i det som alla vet. Och tar för givet. Att så här gör vi.

Jag önskar att jag var som hon. Tjejen i den skitiga jackan. Som inte bryr sig. Som inte vet om. Hon är fri. Inte vi.