Häromdagen gjorde jag det igen, tog ett stort beslut i mitt liv och sade upp mig från mitt välbetalda jobb för att satsa mer på skrivandet. Beslutet i sig känns både bra och välgrundat och jag ångrar mig inte en sekund.
Nu väntar jag bara på att någon ska ifrågasätta hur jag kan vara så oansvarig att jag klipper bandet till säkerheten, såväl nu under studietiden som efter den. Den här typen av ifrågasättande brukar nämligen allt som oftast dyka upp från någon välmenande bekant. Jag, som många andra, har tagit många beslut som fört mig vidare på spännande vägar i livet men har också nästan alltid fått stå till svars för dom. Varför är det så?

När jag var i 20 årsåldern och arbetat utomlands som reseledare i några år, fick jag frågan av en gammal klasskompis om det inte var dags att ta tag i mitt liv och komma hem och skaffa mig ett riktigt jobb nu. Den här killen var själv snart utbildad ingenjör och kunde för allt i världen inte förstå hur man kunde slarva bort sitt liv på det sätt jag valt att göra.
Några år senare fick jag anställning i ett tobaksbolag och lärde jag mig snabbt att anfall var bästa försvar. När frågor om vad jag jobbade med dök upp, blev svaret ofta något i stil med ”döden” eller ”jag jobbar för djävulen”. När man svarar så blir nämligen de flesta så förvånade att de inte återfår fattningen snabbt nog för att fälla några idiotiska kommentarer om någon annans liv.
”Röker du själv?”, var nästan alltid fortsättningen på den konversationen och bästa svaret då var ”Nej verkligen inte, rökning dödar vet du väl?!”

Jag är 33 år och har inte skaffat barn än och om jag ska vara ärlig, så vet jag inte om jag  ska det heller. För mig är det viktigt att förutsättningarna är så bra som möjligt, som exempelvis att jag lever i en bra och stabil relation, vi har det ekonomiska under kontroll och om jag där och då känner för det. Kanske gör jag det, kanske inte, den som lever får se.  
Det här är konstigt nog fortfarande väldigt kontroversiellt i vårt moderna samhälle och när jag var 25 år så upplyste en kvinnlig släkting mig helt från ingenstans om att man kan åka till Danmark och insemineras. Jag tror inte att hon förstod vilken förolämpning det var.
En av mina nära vänner använder fraser som ”sen när du har skaffat barn så ska vi…” och ”dina barn kommer bli… ”, vilket provocerar mig oerhört mycket. Hon liksom många andra bara antar att jag ska göra det valet som hon skulle gjort, val som kanske skulle göra deras liv bättre, men utan en tanke på vad jag vill.

Självklart får man ha åsikter om vad andra gör och inte, men ibland kanske man ska fundera lite på om orden gör någon nytta vare sig för den som säger dem eller den som tvingas ta emot dem.