fotograf : Simon Matzinger

Skönlitteratur – Novell – Linnea Bengtson – Dill och gräslök

 

Lyktstolpens kalla yta tränger igenom min jacka. Det biter i kinderna. Det är tydligen vindar från Ryssland som håller Europa i ett järngrepp. Lite längre ner på gatan går en något yngre kille. Han rör sig långsamt fram på den våta marken. Ett steg i taget. Han försöker att hålla balansen. På ryggen bär han en ryggsäck. Den är mörkgrön med ett litet brunt märke mellan två spännen. Det är inte nödvändigt att gå närmare, det ser ju vem som helst att ryggsäcken kommer från Fjällräven. Varenda sate som försöker uppnå någon form av social status bär ju omkring på dessa jäkelskap. Rikemansbarn, det är vad dom är. Hela jävla bunten!

I ryggsäcken ligger säkert en fet plånbok, om inte med cash så säkert med kreditkort och förhoppningsvis en mobil. Något ska väl gå att kränga vidare. Jag slänger en blick nedåt gatan. Det är ganska tomt. De flesta drar sig tydligen för att gå ut i detta väder. De vill väl inte att ryssen ska ta dom. Vinden tilltar något och små ettriga snöflingor virvlar omkring utan att finna någon ro på marken.

Jag sveper min allt för tunna jacka kring kroppen och börjar långsamt följa efter hockeykillen. Jag har bestämt mig för att det måste vara en hockeykille. Eller kanske bandy. Nej, med en sådan rik knös till farsa då spelar han säkert hockey. Att killens farsa är rik, det kan man lukta sig till. Hockeykillen har antagligen fallit på en träning och vrickat foten. För dagen till ära hoppar han långsamt fram på kryckor. Det är säkert inte så farligt. Han har säkert brett på lite, för att få några extra dagars ledigt så här innan nyår. Det är sånt bortskämda hockeykillar gör när deras farsor sitter på så mycket pengar att de kan torka arslet med hundrakronorssedlar. Kylan har öppnat alla ansiktets kanaler och jag stänger ena näsborren med pekfingret och blåser ut rejält med snor. Hockeykillen närmar sig en backe och det går om möjligt ännu långsammare. Det är nu eller aldrig. Med en sista titt över axeln ser jag att kusten är klar och rusar fram.

Han tar ett steg, hämtar andan och så nästa. Med full koncentration sätter han ner kryckorna. Men inte utan att först noggrant ha säkerställt att marken endast är våt och inte hal. Han förbannar sig för att han så envist gett sig ut i detta pissväder. Men lägenhetens fyra väggar började långsamt gå honom på nerverna. Han kände sig som ett inspärrat djur som ska matas var tredje timme. Så han krängde på sig hela vintermunderingen och begav sig ner till Ica-butiken nedanför backen. Nu var han redan på väg hem. Även om redan i denna stund inte innebär en kort stund. Han har varit ute nästan en halvtimme men nu måste han bara upp för backen och sedan in i värmen igen. Med fullt fokus på eventuella isfläckar märker han inte mannen som kommer rusande snett bakifrån. Det går på en sekund. Kryckorna försvinner under hans armar. Han faller och det nyopererade knät vrider sig när han slår i marken. Han skriker ut sin smärta och blodet pulserar i ådrorna. Det är först senare han märker att ryggsäcken saknas.

Jag springer och springer. Blir jag förföljd? Jag slår av på takten och slänger blickar tillbaka mot skogsdungen jag precis lämnat bakom mig och drar sedan ytterligare ner på tempot för att inte väcka uppmärksamhet. Ingen jävel drar väl ut och lubbar i detta väder. Lägenhetshus efter lägenhetshus radar upp sig och jag slinker in på en bakgård för att granska mitt byte. Medan jag, med fingrar som inte sett en vante på hela vintern, fipplar med de iskalla spännena till väskan hör jag killens hjärtskärande skrik ringa i mina öron. Jag får upp väskan och tittar ner i den. Allt som ligger i den är en påse med OLWs potatischips. Smak dill och gräslök. Ingen plånbok, ingen mobil. Besvikelsen slukar mig och jag känner hur benen viker sig och jag landar med en duns på den kalla asfalten. Med huvudet begravt i händerna hör jag fortfarande killens skrik. Jag försöker förtrycka hans smärta men den stegrar bara min egen. Ångern griper tag om mitt innanmäte precis som efter alla tidigare gånger. Länge blir jag sittandes på marken. Husen ger mig ett visst lä från den vinande vinden. När mörkret faller på beger jag mig sakta tillbaka till källaren. Det som bara skulle vara något tillfället har blivit oroväckande permanent och jag vet att jag även i morgon kommer att förstöra inte bara min utan även någon annans dag. På andra sidan vägen ser jag ett par som joggar. Deras kinder är rödbitna och ögonen brinner av lycka.