Jag ligger ute på en parkbänk i aprilsolen, vars värmande fingrar smeker min hud. Avkopplingen är total, så även mobilens stiltje i dess ouppkopplade läge. Jag iakttar förstrött hur grannarna kommer hem från jobbet, en efter en. Till fåglarnas kvitter återgår jag till min bok. Samtidigt kör en kapad lastbil in i folksamlingen vid Åhléns i Stockholm.

Dryga halvtimmen senare tar jag upp mobilen för att kolla vad klockan är, jag tänker att jag ska googla fram ett nytt recept på en hemmagjord juice. Ni vet, det där lilla extra som sätter guldkant på tillvaron. Utan tanke på något annat ser jag att det ligger fyra olästa meddelanden i familjechatten:

15:18 Har ni sett nyheterna om vad som händer i Stockholm?
15:19 Jag ser det nu.
15:19 Jag med
15:19 Vad håller de på med…
15:19 Hemskt

Förvirrat svarar jag:
15:34: Va?

Jag går snabbt in på DN. Vad är det som har hänt? Jag försöker skaffa mig en bild. Försöker förstå.

15.37: Oh hjälp!

Jag sitter på en bänk i en annan stad, i ett annat land, nästan 2000 kilometer bort från Stockholm och fredagens attentat. Kanske kvittrar några fåglar. Jag vet inte. Jag minns inte. Solens strålar borde fortfarande värma, men jag känner dem inte. Jag tillbringar resten av eftermiddagen i vår trygga lägenhet, där jag i ett förvirrat tillstånd växlar mellan DNs och SRs nyhetsrapportering samt olika social medier. Jag känner mig som en ballong som var fylld med luft till dess yttersta gräns. Och nu har någon tömt mig på luft. Sladdrig, tom och förbrukad.

Jag kan inte tänka på något annat än på mina medmänniskor som fallit offer för detta vansinnesdåd och deras anhöriga. Även när nyhetsrapporteringen avtar förblir jag sittandes på soffan. Stirrandes in i mobilen. Jag försöker förstå att detta vansinne upprepas gång efter annan. Stockholm är bara det senaste i raden av flera hemska attentat. Hur jag än försöker, är det svårt att förstå. Tyvärr inte oväntat. Men lik förbaskat svårt att förstå!

Men det är där och då, i ensamheten i soffan som mitt hjärta plötsligt sväller av stolthet. Twitter och nyhetsrapporteringen fylls av bilder och text som visar upp så mycket kärlek och medmänsklighet när stockholmarna öppnar upp hjärtan och hem för varandra, online och ute på gatorna. Vid få tillfällen har jag varit så stolt över att vara svensk som nu men framför allt stolt över att vara människa. Attentatet i Stockholm är inte det första i sitt slag, och tyvärr måste vi nog räkna med att det inte heller är det sista. Något annat är en utopi.

Det finns alldeles för många rörelser och internationella oroligheter som kan göra en världsbo sömnlös om kvällen, men den kärlek som vibrerade från Stockholm över alla kanaler till Zürich i Schweiz, den var så stark att jag nästan kunde vidröra den. Då existerade inga 2000 km. För en kort stund trodde jag mig nästan befinna mig hos er, för i mitt hjärta var ni med mig. Ni visade att allt är möjligt! Och möjligtvis är det prinsessan Victorias ord dagen därpå som bäst sammanfattar alla de underbart fina gester som ni stockholmare visade upp för hela världen, som fick oss att svälla av stolthet. Ni visade att vi människor kan vara något så mycket bättre, ni visade att det är möjligt för oss att ta oss ur detta och ni visade att vi ska göra det tillsammans.

För er lyfter jag min hatt!