Illustratör: Gerd Altmann 

Journalistik – Krönika – Linnea Bengtsson – Att slå ur underläge

 

Det riktigt kröp under skinnet när han yttrade orden. Jag blir inte ofta arg utan som högst mellanmjölksarg i min fatala konflikträdsla. Jag kan nog bara räkna till två gånger i mitt liv när jag varit så arg att blodet kokat i mina ådror. Den första gången var jag tolv år gammal och min ilska riktade sig mot en pojke i min egen ålder. Jag ville käfta emot. Visa honom hur otroligt ledsen jag blev av hans ord, men jag gjorde det inte. Det ångrar jag. Denna gång stod jag ansikte mot ansikte med en man. Han var nästan mitt dubbla jag, både vad gällande ålder och längd.

Jag hade kämpat ett bra tag med att få fast ett hyllplan. Svetten lackade i pannan. Sidorna var sneda och det gick verkligen inte. När hjälp uppenbarade sig runt hörnet var jag inte sen att fråga. Tre män jag ansåg mig känna relativt bra närmade sig, låt oss kalla dem Chef 1, Chef 2 och Chef 3, för det är trots allt vad de var. Chef 3 slog till hyllplanet så att det med en smäll hamnade på plats. Det var ju bra kan tyckas, om det inte vore för den motbjudande feta groda som samtidigt hoppade ur mannens mun ”Så där! Precis som en kvinna ska behandlas.”

Det gick ilningar genom kroppen. Det kändes som om någon hade spikat fast mina fötter i det hårda betonggolvet. Han skrattade. De två övriga cheferna skrattade också. Om än tveksamt. Mina ögon svartnade. Jag kunde inte förstå det som precis hänt. Här stod han, en man och chef, framför mig, en ung kvinna, och fann det uppenbarligen roligt med kvinnomisshandel. Hans djupa skratt stockade sig dock i halsen när hans blick mötte min. Det gick inte många sekunder innan jag pekade åt utgången och med bestämd röst röt ”UT! Ut härifrån”. Ett moment av absolut tystnad följdes av stammande ursäkter, något menlöst om att det inte var så han menade. Obeveklig stod jag kvar tills de med svansen mellan benen lämnat rummet. Jag skakade av ilska.

Det blev inga repressalier. Ingen med makt att göra något åt saken fick nämligen veta. Men denna gång sa jag emot. Det ångrar jag inte.