Skönlitteratur – Novell – Linnea Bengtson – Nattens vaka (del 1)

 

Med försiktiga steg smiter jag runt husknuten. Natten är mörk och kall. En vindpust leker i mina hårstrån. Egentligen borde jag inte vara ute såhär dags. Familjen väntar oroligt där hemma. Jag har försökt att ändra mina vanor, men det går inte, det är något med natten som lockar. Känslan att få bli ett med den tar över och jag lyder under dess krafter.

Nätterna har blivit så många att de har växt ihop till en enda lång dröm. En dröm som likt förbytt blivit min värsta mardröm. Jag vet inte hur det hände, men sedan ett par dagar tillbaka har mitt stilla flanerande bytts ut mot ett ständigt vakande. Farans fräna odör sticker i mig. Den ger mig kväljningar och svetten lackar i pannan, men att fega ur och gå hem är inte min devis. Ett starkt kall får mig att trotsa mitt förnuft. Det är här jag bör vara.

I parken tynger mörkret trädens slokande grenar och dess lövfyllda fingrar sveper genom markens grus var gång en bris drar förbi. En gungställning står övergiven, dess ensamhet ekar mellan osynliga väggar. All glädje som gungställningen symboliserar har försvunnit i takt med att barnens tjut flytt parkens fyra hörn. En av gungorna rör sig sakta. Jag anar en siluett som med luftsparkar ger gungan tillräckligt med kraft för att den ska röra sig några millimeter fram och tillbaka. Hon är också här. Igen. Jag tycker inte om henne, men så länge vi håller oss i varsin del av parken fungerar det. Hon kan sitta där på sin gunga. Jag å andra sidan, jag har mitt träd.

Jag tassar vidare. Låtsas att jag inte har sett henne. Hon följer mig med sin vaksamma blick. Framme vid mitt träd tar jag sats och kränger mig upp bland dess grenar. Barken är hård och barren sticks. Bekvämligheter är inget jag tidigare brytt mig om, så även denna gång. Vi har alla vår plats och granen är min. Jag måste vara här. För att skydda, vaka och vänta.

Härifrån kan jag se allt. Från minsta lilla mask som krälar fram ur den fuktiga jorden, till träden som skickar långa skuggor i månens sken och till henne. Jag ser henne och hon vet det. Hennes ryggtavla är späd, axlarna hänger tungt och håret är tovigt. Jag är inte säker, men jag tror att även hon väntar. Kanske väntar vi på samma sak. Hon vrider på huvudet och tittar i min riktning. Är det i natt det ska ske?

Timmarna går och grenen jag sitter på ger mig stickor i rumpan. Huden blir sårig men det rör mig inte. När solens första strålar sticker fram andas jag ut. En våg av lättnad sprider sig genom kroppen och jag klättrar ner igen och beger mig hem. Siluetten har smält ihop med ljuset. Nu existerar hon inte mer än i mina tankar, men bara tills mörkret åter faller på. Då återkommer vi, både hon och jag.