Skönlitteratur – Novell – Linnea Bengtson – Nattens vaka (del 2)

 

Vi dansar evighetens dans. I skydd av nattens mörker rör vi oss på ett säkert avstånd från varandra. Ett steg, två steg. Parerar. Säkerställer distans. Jag vet inte vilken natt i ordningen vi stryker omkring i denna ödsliga park. Jag är less på min gran och hon har tröttnat på sin gunga. Med lättsamma steg klättrar hon upp i det gamla lektornet som har en rutschkana och med händerna för ögonen tar hon ivrigt sats och flyger ner. Mellan hennes tunna läppar kommer ett glädjetjut lika stumt som natten och fotstegen lämnar genomskinliga avtryck i den fuktiga sanden. För första gången verkar hon kunna njuta av att vara barn. Lösa trådar från midjans strama linning fastnar i lektornets flisor och lämnar skira revor i klänningens tyll.

Själv stryker jag omkring bland buskarna och måste anstränga mig för att undvika poppelns knottriga tår. Jag rör jag mig bort mot staketet som parkens grannar har byggt och jag trycker mig mot deras önskan om privatliv och avskärmning. Denna grundlösa säkerhet är lika stabil som illusionen som byggt upp den. I nattens mörker är ett staket inte ett hinder. Jag smiter in och ut mellan dess pålar, bryter varje regel som stolparna tyst demonstrerar och så leker vi två oss genom natten. Vår udda dans fortgår tills gryningen pressar sig fram och gör plats åt hopp och ljus.                   

Denna natt är dock inte som de föregående och vi känner mörkrets ohämmade tyngd på våra axlar. Jag försöker vifta bort det, men det går inte. Den trär sin allra prydligaste snara kring min hals och drar till. Snaran sitter hårt men inte så hårt att jag inte kan andas, bara tillräckligt hårt för att den ska kännas i varje rörelse. Vi vet att det är i natt det ska ske.

Plötsligt hör vi mumlande röster i parkens yttre kant. Jag smiter snabbt upp i mitt träd. I skydd från granens barr ser jag hur hon gömmer sig bakom lektornet. Hon pressar sin unga späda kropp mot dess flagnande röda färg. Våra ögon möts. Mina gula ögon är skarpa och hennes gröna beslutsamma. Jag sveper min tunga över de vassa hörntänderna. Jag är redo för attack.

Rösterna blir nu synliga och jag konstaterar att deras kroppar är av kött och blod. Jag andas in deras förväntan, som kittlar mig i näsa och kliar i min hals. Den gör mig illamående och jag måste anstränga mig för att inte kräkas.

Min blick fladdrar mellan de tre männen och till siluetten som fortfarande gömmer sig några meter bort. Hon drar sina fingrar upp och ner längs de osynliga armarna, som om hon bär på en beständig klåda. Försiktigt kikar hon fram bakom lektornets hörn.

Jag försöker avgöra situationens allvar. Det är då vi hör hennes skrik. En hand har lämnat en mun. En inandning blir ett skrik och inom bråkdelen av en sekund går vi till attack.